HÄR FOSTRAS SMÅ FRANSMÄN I BORDETS NJUTNING
Från Allt om Mat nr 15/84
Att gå till lunch i en Parisskola betyder att man slår sig ned vid dukat bord med blommor, serveras förrätt, huvudrätt och dessert, som kan vara en riktigt härlig jordgubbstartelett. Men far och mor får betala. Bara de fattigaste äter gratis.
Att äta lunch i skolan är alls inte lika självklart i Frankrike som i Sverige. Bara hälften av de minsta barnen använder barnbespisningen, och även på mellan- och högstadiet går var tredje elev hem under det två timmar långa lunchuppehållet.
Siffrorna varierar med stadsdelarna. I borgerliga kvarter äter fler hemma, i arbetar- och invandrarkvarter används barnbespisningen flitigare.
Främsta skälet till att så många äter hemma är ingalunda att man misstror skolmaten. Det finns bara inte plats för alla i skolmatsalarna. Även om man i de skolor som byggs i dag ser till att barnbespisningarna inrättas efter antalet barn så är problemen väldiga i hela det äldre skolbeståndet. Det byggdes helt enkelt inga lunchrum eftersom alla barn förutsattes gå hem till mamma, mormor eller hembiträdet.
I många skolor tvingas man i dag låta barnen äta i omgångar och det trots att man redan "gallrat" ordentligt. Barn, vilkas föräldrar har det svårt ekonomiskt, barn till ensamstående föräldrar och barn från familjer där båda föräldrarna arbetar ges prioritet.
Maten är inte heller gratis som i Sverige. I höstas höjde många skolor maximipriset från motsvarande 12:50 till 16 kr. Men ganska få betalar så mycket. Måltiderna rabatteras efter föräldrarnas inkomstförhållanden och de flesta betalar mellan hälften och 2/3 av maximipriset. Bara de sämst ställda befrias helt från avgift.
Finansieringen skiljer sig litet mellan landsorten och Paris. Tidigare finansierade staden Paris hälften och Caisses des Ecoles, d v s skolkassan inrymd i "märiet", stads- eller kommunalhuset, hälften. Men från i höstas infördes ett betydligt mer komplicerat system som givit de ansvariga många sömnlösa nätter.
Madame Bacot, ansvarig för skolmaten i Paris femtonde arrondissement, anser att hon har ganska fria händer. Hon engagerar slaktare, ost-, grönsaks- och fiskhandlare temrinsvis och de levererar dagligen sina varor till de 32 skolköken i madame Bacots distrikt. Torrvarorna har hon beställt i större kvantiteter och sedan lagrat i källaren till märiet, som också är hennes arbetsplats.
Och brödet - ja, tyvärr var det inte en enda bagare i distriktet som nappade på hennes anbud. Vinstmarginalen var för låg, och nu tvingas madame Bacot till sin fasa ge barnen "industritillverkat bröd". Med det menar hon helt enkelt bröd från storbagerier av vanlig svensk modell ... För se, allt som har med "stor" och "mass" att göra väcker madame Bacots avsky.
- Det är mycket roligare med småköken, säger hon, då kan man ha större fantasi när man komponerar måltiderna, man kan ha aptitliga sallader och slipper sönderkokt potatis.
Från början hade madame Bacot en ekonomiutbildning, vilket förskaffade henne jobbet på Caisses des Ecoles, d v s skolkassorna som har hand om såväl budgetarna som sammansättningen av skolmaten. Ganska snart insåg hon att det här med näringslära och varierande, inbjudande måltider var mer än att bara räkna och skrev upp sig för flera specialkurser.
De menyer madame Bacot gör upp för fyra veckor i taget sätts också ihop efter alla konstens regler och med ett sneglande på föregående matsedlar för att undvika all upprepning. Det finns alltid förrätt, varmrätt och dessert, alltid färska grönsaker, alltid ost eller yoghurt, alltid varierade kött- eller fisksorter.
Till maten serveras bara vatten:
- Försök få ett franskt barn att dricka mjölk - omöjligt, skrattar madame Bacot.
I skolan serveras 540 måltider och det är ganska idealiskt, tycker madame Bacot. I det distrikt där hon nu arbetar är det få skolkök som lagar mat för mer än ett par skolor. Men i vissa stadsdelar, t ex tjugonde arrondissementet, är storköken som lagar mat för mellan 2000 och 3000 elever många.
- Och problemen, suckar madame Bacot. I vissa klasser är långt över hälften av eleverna muslimer, barn till nordafrikanska invandrare - vilket gör att man över huvud taget inte kan servera det förhållandevis billiga fläskköttet.
De minsta barnen serveras vid bordet av "barnbespisningstanter" som får hjälp av extraanställd lunchpersonal. Ofta är det unga universitetsstuderande som jobbar extra under det två timmar långa lunchuppehållet med passning och - förhoppningsvis - undervisning i bordsvett. Lärarna har det jobbigt nog under lektionerna och är helt lunchlediga.
För att de yngsta ska få den rätta franska inställningen till bordets läckerheter förses de varje dag med rena, fräscha tyghaklappar och kan njuta av blommor på borden. De äldre barnen passas visserligen inte upp, men något köande med brickor är det heller inte fråga om. Varje rätt presenteras på serveringsfat vid borden.
Från Allt om Mat nr 15/84
Att gå till lunch i en Parisskola betyder att man slår sig ned vid dukat bord med blommor, serveras förrätt, huvudrätt och dessert, som kan vara en riktigt härlig jordgubbstartelett. Men far och mor får betala. Bara de fattigaste äter gratis.
Att äta lunch i skolan är alls inte lika självklart i Frankrike som i Sverige. Bara hälften av de minsta barnen använder barnbespisningen, och även på mellan- och högstadiet går var tredje elev hem under det två timmar långa lunchuppehållet.
Siffrorna varierar med stadsdelarna. I borgerliga kvarter äter fler hemma, i arbetar- och invandrarkvarter används barnbespisningen flitigare.
Främsta skälet till att så många äter hemma är ingalunda att man misstror skolmaten. Det finns bara inte plats för alla i skolmatsalarna. Även om man i de skolor som byggs i dag ser till att barnbespisningarna inrättas efter antalet barn så är problemen väldiga i hela det äldre skolbeståndet. Det byggdes helt enkelt inga lunchrum eftersom alla barn förutsattes gå hem till mamma, mormor eller hembiträdet.
I många skolor tvingas man i dag låta barnen äta i omgångar och det trots att man redan "gallrat" ordentligt. Barn, vilkas föräldrar har det svårt ekonomiskt, barn till ensamstående föräldrar och barn från familjer där båda föräldrarna arbetar ges prioritet.
Maten är inte heller gratis som i Sverige. I höstas höjde många skolor maximipriset från motsvarande 12:50 till 16 kr. Men ganska få betalar så mycket. Måltiderna rabatteras efter föräldrarnas inkomstförhållanden och de flesta betalar mellan hälften och 2/3 av maximipriset. Bara de sämst ställda befrias helt från avgift.
Finansieringen skiljer sig litet mellan landsorten och Paris. Tidigare finansierade staden Paris hälften och Caisses des Ecoles, d v s skolkassan inrymd i "märiet", stads- eller kommunalhuset, hälften. Men från i höstas infördes ett betydligt mer komplicerat system som givit de ansvariga många sömnlösa nätter.
Madame Bacot, ansvarig för skolmaten i Paris femtonde arrondissement, anser att hon har ganska fria händer. Hon engagerar slaktare, ost-, grönsaks- och fiskhandlare temrinsvis och de levererar dagligen sina varor till de 32 skolköken i madame Bacots distrikt. Torrvarorna har hon beställt i större kvantiteter och sedan lagrat i källaren till märiet, som också är hennes arbetsplats.
Och brödet - ja, tyvärr var det inte en enda bagare i distriktet som nappade på hennes anbud. Vinstmarginalen var för låg, och nu tvingas madame Bacot till sin fasa ge barnen "industritillverkat bröd". Med det menar hon helt enkelt bröd från storbagerier av vanlig svensk modell ... För se, allt som har med "stor" och "mass" att göra väcker madame Bacots avsky.
- Det är mycket roligare med småköken, säger hon, då kan man ha större fantasi när man komponerar måltiderna, man kan ha aptitliga sallader och slipper sönderkokt potatis.
Från början hade madame Bacot en ekonomiutbildning, vilket förskaffade henne jobbet på Caisses des Ecoles, d v s skolkassorna som har hand om såväl budgetarna som sammansättningen av skolmaten. Ganska snart insåg hon att det här med näringslära och varierande, inbjudande måltider var mer än att bara räkna och skrev upp sig för flera specialkurser.
De menyer madame Bacot gör upp för fyra veckor i taget sätts också ihop efter alla konstens regler och med ett sneglande på föregående matsedlar för att undvika all upprepning. Det finns alltid förrätt, varmrätt och dessert, alltid färska grönsaker, alltid ost eller yoghurt, alltid varierade kött- eller fisksorter.
Till maten serveras bara vatten:
- Försök få ett franskt barn att dricka mjölk - omöjligt, skrattar madame Bacot.
I skolan serveras 540 måltider och det är ganska idealiskt, tycker madame Bacot. I det distrikt där hon nu arbetar är det få skolkök som lagar mat för mer än ett par skolor. Men i vissa stadsdelar, t ex tjugonde arrondissementet, är storköken som lagar mat för mellan 2000 och 3000 elever många.
- Och problemen, suckar madame Bacot. I vissa klasser är långt över hälften av eleverna muslimer, barn till nordafrikanska invandrare - vilket gör att man över huvud taget inte kan servera det förhållandevis billiga fläskköttet.
De minsta barnen serveras vid bordet av "barnbespisningstanter" som får hjälp av extraanställd lunchpersonal. Ofta är det unga universitetsstuderande som jobbar extra under det två timmar långa lunchuppehållet med passning och - förhoppningsvis - undervisning i bordsvett. Lärarna har det jobbigt nog under lektionerna och är helt lunchlediga.
För att de yngsta ska få den rätta franska inställningen till bordets läckerheter förses de varje dag med rena, fräscha tyghaklappar och kan njuta av blommor på borden. De äldre barnen passas visserligen inte upp, men något köande med brickor är det heller inte fråga om. Varje rätt presenteras på serveringsfat vid borden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar