DET VAR I PARIS ...
Matminnen är inte bara smak, lukt, uppskattning av anrättningar - eller kanske tvärtom. Så mycket är förbundet med mat och måltider när det förflutna gör sig påmint.
Jag minns från Paris för en del år sedan. Det hände i Montmartre en söndag då matvarukommersen delvis flyttat ut på Rue Clignancourt och smågatorna däromkring. Strävsamma husmödrar i tofflor och sjal var på väg efter sitt nybakade bröd, färska grönsaker, musslor och annat. Slitna gamla promenerade med sin katt eller hund i band. Söndagsfinklädda småungar höll sig intill sina borgerliga mödrar, deras trasklädda jämnåriga rotade bland avfall eller lekte under stånden.
I ett triperi, alltså en butik med inälvsmat, kom jag att stå intill en älskvärd äldre dam med aristokratiskt utseende. Hon köpte en bunt hönsfötter med lite avskrap till.
- För er hund eller katt? undrade jag för att något säga.
- Vi har inget husdjur numera, Madame, men vi är fattiga, min man och jag. Hur som helst kan man koka soppa på det här fast det blir förstås inte som en äkta consommé. Förr tänkte man aldrig på att göra en sån här buljong, men så dyrt som allting blivit nu ...
Hon talade med en värdighet som om det gällt att gå över från ett exklusivt champagnemärke till ett något billigare och när jag återgav episoden för en annan dam i min yttre bekantskapskrets undrade jag om hon trodde att det fanns många sådana i Paris som livnärde sig på liknande vis, alltså på sådant som vi normalt tycker knappt duger till våra sällskapsdjur. Människor som förr levt bra utan att behöva tänka på att spara, allra minst på maten som är så väsentlig i fransmäns tillvaro.
Vi satt hemma hos henne i ett vackert ateljérum med gammaldags sirliga möbler och en mängd skulpturer. För några årtionden sedan var hon ett inte alls så okänt namn i Paris konstnärskretsar.
- Hönsfötter, sa hon eftersinnande, sämre råvaror har man hört om. Det är inte så lätt nu för tiden att sälja skulpturer ... eller gamla möbler och tavlor.
Ett annat matminne, också det från Paris:
Det var på en restaurang eller bistro eller vad man nu ska kalla det lilla ställe där man åt gott för måttligt pris, där folk från kvarteret kom in och tog en pratstund vid ett glas eller en måltid medan de bytte några ord med "le patron" som gick mellan köket och matsalen och "la patronne" som stod för kassan och dryckerna. Där var musik ibland fast det annars inte tillhörde det slaget lokaler; någon sa att det var ägarens kusin eller nevö som behövde tjäna en slant.
Nå, där var vänligt och varmt och god mat och stället hade en atmosfär som drog mig dit, det var för övrigt fler än jag som kom igen dag efter dag. Jag brukade sitta där och läsa eller skriva brev, sånt man gärna gör på krogar i främmande land där man annars bara har hotellrummet att vistas på.
Men det var en detalj som irriterade mig så att jag funderade på att sluta gå dit. Jag satt alltid vid samma bord i ett ombonat, dragfritt hörn där jag trivdes bäst. Mannen vid bordet mitt emot var en stamgäst att döma av det sätt på vilket Madame och Monsieur pysslade om honom. Han var medelålders, såg kultiverad och trevlig ut, hade ett behagligt bordsskick, grälade aldrig med kyparen, beställde snabbt utan att läsa matsedeln, bara en kort konversation med uppassaren.
Mannen stirrade ihärdigt på mig, varje gång. Inte fräckt eller intimt, snarare lite spotskt, ungefär som om han inte gillade mitt utseende. Det var en blick som gick tvärs igenom och det hjälpte inte att jag såg åt annat håll eller satte tidningen framför mig. Hans blick kändes nästan fysisk på något obehagligt sätt.
Jag beslöt mig för att inte vidare frekventera stället, det här gick mig på nerverna och inte hade jag det moraliska modet att gå fram och fråga varför han stirrade just på mig. Jag var irriterad, arg, förolämpad - vad hade han för rätt, för anledning att illstirra så att all min trivsel försvann?
Den kvällen jag definitivt beslutat mig för att inte vidare återkomma åt jag kvickt, betalade och gick fram till Madame för att förklara. Nej, jag begärde inte alls att hon skulle säga något till honom, men hon måste förstå ... Jag minns att jag blev mångordigt vältalig för att riktigt visa hur förorättad jag kände mig. Det dröjde ett tag innan Madame fick en syl i vädret. Då sa hon bara lugnt och nästan bedrövat:
- Mais, Madame, il est aveugle, il ne vous voit pas du tout. (Men, Madame, han är blind, han ser er inte alls.)
Hur lätt blir inte människors kinder heta, vi dömer fort fast vi intet veta! Jag har tänkt många gånger på den episoden under åren och skäms än idag. Fast den blinde inte hade haft en aning om hur förargad jag varit på honom kände jag att jag var skyldig honom en ursäkt. Men hur skulle jag taktfullt ha framburit den? Av Madame hörde jag att han var välbärgad, det fanns ingen anledning att bjuda honom på champagne. Blommor brydde han sig inte om, det visste hon.
Ännu ett matminne från Paris, dock inte självupplevt - det har berättats mig:
Ett svenskt yngre par reste med sex-sjuårige sonen till Frankrike och detta var hans första utlandsresa. De kulinariskt intresserade föräldrarna hade förespeglat honom kommande matfröjder. Första kvällen i Paris gick de ut på ett tvåstjärnigt ställe, inte dåligt alltså. De vuxna frossade i matsedelns och servitörens förslag, gossen deppade inför vad han tyckte lät som idel konstigheter. Köttbullar? Non. Fiskpinnar, kåldolmar, falukorv, hamburgare - samma negativa svar. Till sist lovades han entrecôte (som gossen kallade biff) "med väldigt mycket pommes frites".
In kom en elegant upplagd och perfekt stekt köttbit som kunde tillfredsställt vilken gourmet som helst. Pojken betraktade den också med välbehag och riktade ordet "tomatketchup" till kyparen. Ingen effekt, han låtsades inte höra. Gossen upprepade ordet gång på gång, fortfarande hände ingenting. Inskred då pappan och bad på oklanderlig franska att sonens önskan skulle uppfyllas.
- Beklagar, Monsieur, men det låter sig inte göras.
- Har ni då ingen ketchup på lager?
- Certainement, Monsieur, men här tillåter vi inte en så okultiverad kombination som den föreslagna. Det skulle förstöra restaurangens goda rykte om det kom ut att vi serverade något sådant.
Det blev ingen ketchup den kvällen.
Margit Vinberg
Matminnen är inte bara smak, lukt, uppskattning av anrättningar - eller kanske tvärtom. Så mycket är förbundet med mat och måltider när det förflutna gör sig påmint.
Jag minns från Paris för en del år sedan. Det hände i Montmartre en söndag då matvarukommersen delvis flyttat ut på Rue Clignancourt och smågatorna däromkring. Strävsamma husmödrar i tofflor och sjal var på väg efter sitt nybakade bröd, färska grönsaker, musslor och annat. Slitna gamla promenerade med sin katt eller hund i band. Söndagsfinklädda småungar höll sig intill sina borgerliga mödrar, deras trasklädda jämnåriga rotade bland avfall eller lekte under stånden.
I ett triperi, alltså en butik med inälvsmat, kom jag att stå intill en älskvärd äldre dam med aristokratiskt utseende. Hon köpte en bunt hönsfötter med lite avskrap till.
- För er hund eller katt? undrade jag för att något säga.
- Vi har inget husdjur numera, Madame, men vi är fattiga, min man och jag. Hur som helst kan man koka soppa på det här fast det blir förstås inte som en äkta consommé. Förr tänkte man aldrig på att göra en sån här buljong, men så dyrt som allting blivit nu ...
Hon talade med en värdighet som om det gällt att gå över från ett exklusivt champagnemärke till ett något billigare och när jag återgav episoden för en annan dam i min yttre bekantskapskrets undrade jag om hon trodde att det fanns många sådana i Paris som livnärde sig på liknande vis, alltså på sådant som vi normalt tycker knappt duger till våra sällskapsdjur. Människor som förr levt bra utan att behöva tänka på att spara, allra minst på maten som är så väsentlig i fransmäns tillvaro.
Vi satt hemma hos henne i ett vackert ateljérum med gammaldags sirliga möbler och en mängd skulpturer. För några årtionden sedan var hon ett inte alls så okänt namn i Paris konstnärskretsar.
- Hönsfötter, sa hon eftersinnande, sämre råvaror har man hört om. Det är inte så lätt nu för tiden att sälja skulpturer ... eller gamla möbler och tavlor.
Ett annat matminne, också det från Paris:
Det var på en restaurang eller bistro eller vad man nu ska kalla det lilla ställe där man åt gott för måttligt pris, där folk från kvarteret kom in och tog en pratstund vid ett glas eller en måltid medan de bytte några ord med "le patron" som gick mellan köket och matsalen och "la patronne" som stod för kassan och dryckerna. Där var musik ibland fast det annars inte tillhörde det slaget lokaler; någon sa att det var ägarens kusin eller nevö som behövde tjäna en slant.
Nå, där var vänligt och varmt och god mat och stället hade en atmosfär som drog mig dit, det var för övrigt fler än jag som kom igen dag efter dag. Jag brukade sitta där och läsa eller skriva brev, sånt man gärna gör på krogar i främmande land där man annars bara har hotellrummet att vistas på.
Men det var en detalj som irriterade mig så att jag funderade på att sluta gå dit. Jag satt alltid vid samma bord i ett ombonat, dragfritt hörn där jag trivdes bäst. Mannen vid bordet mitt emot var en stamgäst att döma av det sätt på vilket Madame och Monsieur pysslade om honom. Han var medelålders, såg kultiverad och trevlig ut, hade ett behagligt bordsskick, grälade aldrig med kyparen, beställde snabbt utan att läsa matsedeln, bara en kort konversation med uppassaren.
Mannen stirrade ihärdigt på mig, varje gång. Inte fräckt eller intimt, snarare lite spotskt, ungefär som om han inte gillade mitt utseende. Det var en blick som gick tvärs igenom och det hjälpte inte att jag såg åt annat håll eller satte tidningen framför mig. Hans blick kändes nästan fysisk på något obehagligt sätt.
Jag beslöt mig för att inte vidare frekventera stället, det här gick mig på nerverna och inte hade jag det moraliska modet att gå fram och fråga varför han stirrade just på mig. Jag var irriterad, arg, förolämpad - vad hade han för rätt, för anledning att illstirra så att all min trivsel försvann?
Den kvällen jag definitivt beslutat mig för att inte vidare återkomma åt jag kvickt, betalade och gick fram till Madame för att förklara. Nej, jag begärde inte alls att hon skulle säga något till honom, men hon måste förstå ... Jag minns att jag blev mångordigt vältalig för att riktigt visa hur förorättad jag kände mig. Det dröjde ett tag innan Madame fick en syl i vädret. Då sa hon bara lugnt och nästan bedrövat:
- Mais, Madame, il est aveugle, il ne vous voit pas du tout. (Men, Madame, han är blind, han ser er inte alls.)
Hur lätt blir inte människors kinder heta, vi dömer fort fast vi intet veta! Jag har tänkt många gånger på den episoden under åren och skäms än idag. Fast den blinde inte hade haft en aning om hur förargad jag varit på honom kände jag att jag var skyldig honom en ursäkt. Men hur skulle jag taktfullt ha framburit den? Av Madame hörde jag att han var välbärgad, det fanns ingen anledning att bjuda honom på champagne. Blommor brydde han sig inte om, det visste hon.
Ännu ett matminne från Paris, dock inte självupplevt - det har berättats mig:
Ett svenskt yngre par reste med sex-sjuårige sonen till Frankrike och detta var hans första utlandsresa. De kulinariskt intresserade föräldrarna hade förespeglat honom kommande matfröjder. Första kvällen i Paris gick de ut på ett tvåstjärnigt ställe, inte dåligt alltså. De vuxna frossade i matsedelns och servitörens förslag, gossen deppade inför vad han tyckte lät som idel konstigheter. Köttbullar? Non. Fiskpinnar, kåldolmar, falukorv, hamburgare - samma negativa svar. Till sist lovades han entrecôte (som gossen kallade biff) "med väldigt mycket pommes frites".
In kom en elegant upplagd och perfekt stekt köttbit som kunde tillfredsställt vilken gourmet som helst. Pojken betraktade den också med välbehag och riktade ordet "tomatketchup" till kyparen. Ingen effekt, han låtsades inte höra. Gossen upprepade ordet gång på gång, fortfarande hände ingenting. Inskred då pappan och bad på oklanderlig franska att sonens önskan skulle uppfyllas.
- Beklagar, Monsieur, men det låter sig inte göras.
- Har ni då ingen ketchup på lager?
- Certainement, Monsieur, men här tillåter vi inte en så okultiverad kombination som den föreslagna. Det skulle förstöra restaurangens goda rykte om det kom ut att vi serverade något sådant.
Det blev ingen ketchup den kvällen.
Margit Vinberg
