RAPPORT FRÅN EN DISKBÄNK
I modern tid har diskning ständigt varit en smädad hushållssyssla, som inte alls har samma status som brödbak eller gurkinläggning för att inte tala om att fixa till en läcker kycklinggryta eller duka ett vackert middagsbord. Det talas om handdiskning som vore det en förnedrande syssla, ungefär som att mocka för hand efter kreaturen. Varje kvinna drömmer om en mans hand för att placera den i diskbaljan, är en gammal känd fras. Hon hatade att diska. Han vägrade hjälpa till med disken. Barnen försvann så snart de ätit upp för att inte riskera att bli fast för disken. Straffet för smärre olydnad därhemma var alltid diskning. O s v.
Medges att många i maten, flera kladdiga rätter, dumma grytor, dåligt med varmvatten och för låg diskbänk gör klagomålen försåteliga och diskmaskin motiverad. I svensk normalfamilj på 2,33 personer (enligt senaste folkräkningen) med modernt kök och vettiga redskap är verkligen vardagsdisken dock inte särskilt betungande. Själv trivs jag utmärkt vid diskbänken och instämmer helhjärtat i Agatha Christies ord i memoarerna:
"När jag sysslade hemma kunde jag låta hjärnan vila. Robert Graves sade vid något tillfälle till mig att inget befrämjade de kreativa tankarna så som att ställa sig och diska. Rutinsysslor som tar musklerna i anspråk, men utan att binda tankarna, som fritt kan sväva ut i det blå och leva sitt eget liv."
Jag vet inte om Robert Graves (engelsk 1900-talsförfattare) själv diskade, men det låter så. Och varför skulle han inte låta befrämja de kreativa tankarna så där till vardags? Jag kan omöjligt hålla med Marlene Dietrich, som bland sina aforismer formulerat något om att endast rörmokarn av alla karlar bör släppas fram till diskbänken. "En kvinna kan stå där med os i håret och ändå som Fågel Fenix ur askan uppstiga i skönhet efteråt. Hon har den förträffliga förmågan, det har inte mannen." Orden är Marlene Dietrichs egna och får stå för henne.
Hur som helst: man tänker faktiskt väldigt bra medan man står där och svabbar och löddrar och spolar. Samtidigt som man känner sig kolossalt nyttig och njuter av att porslinsytorna blir så rena att fingrarna halkar på dem. Förvisso är det dock som många andra vardagsrutiner ett trivialt arbete och förmodligen frågar sig många likt hyacintflickan i Strindbergs "Spöksonaten": Är livet värt så mycket besvär?
Själv trivs jag som sagt med den här delen av hushållsjobbet. Jag vill inte gå så långt som till att "disken ädla känslor föder", men någon enstaka gång kan de svinga sig upp till de filosofiska höjderna. Ärligt talat rör sig mina dock mest på köksgolvsnivå. T ex hur viktigt det är att förse sig med genomtänkta praktiska köksattiraljer och hur märkligt det är att det fortfarande tillverkas så många mindre bra eller rentav idiotiska grejer (som därtill ofta är svårdiskade). Kastruller med för tunn botten så att innehållet bränns vid. Mandelkvarnar som är för veka för sitt ändamål. Ineffektiva korkskruvar. Illasinnade burköppnare. Bunta ihop dem och kasta dem i soptunnan, därmed undvikande en mängd vardagsirritationer! Låt kantstött glas och spräckt porslin gå samma väg!
Hur mycket annat slängs inte - delvis onödigt - i soppåsen? Vi lär årligen kasta bort mat för miljarder. Tallriksrester då vi inte orkat äta upp vad vi själva eller andra utportionerat. Alltför yvig putsning av grönsaker och dylikt. Mat som inte tillvaratagits i tid, ofta p g a dålig planering. Onödigt stora inköp. Hur mycket går inte i restaurangernas soptunnor? För att inte tala om vad som försvinner i de större sammanhangen, t ex genom dålig lagring, slarv, besvärliga transporter, överproduktion, felkalkyler!
Förr matades grisarna med kökshinkarnas skulor, som återfördes som gott fläsk. Nu är bara fåtalet hushållsgrisar detta förunnat. Britt G Hallqvist har skrivit en rar barnramsa om Moster Ullas hushållsgris, tjockisen Sofi-Lovis:
Ja, det bästa som hon vet,
det är mosters slaskhink, det!
Den gör henne stor och fet.
Gröt och välling (havre mest)
senapssås och puddingrest -
varje måltid är en fest.
Ja, en slaskhink för en gris
är ett riktigt paradis.
Så får det inte längre gå till i dagens köttindustri. Nu ska allt avfall destrueras, som det heter på fackspråk. Särskilt noga därmed är man världen över i flygtrafiken, där också dagens tillslutna överblivna förpackningar av lagad mat, marmelad, juice e t c obönhörligen förintas.
Inte för att vare sig flygets restmat eller den på jorden skulle lösa världens hungerproblem - men likväl känns det fel med dess hygienkrav, också om de ger oss andra större trygghet.
Från min gröna ungdom minns jag primitiva diskstunder under bar himmel vid sommarutflykter och liknande. Det var före papperstillbehörens tid. Jag satt på huk vid någon insjö och sköljde porslinet nödtorftigt. Primitiviteten kändes romantisk - åtminstone i minnet så här efteråt - man var ung och vig och det var aldrig fråga om någon påtvingad eller ständigt upprepad syssla. Inte heller var det noga med resultatet, som förstås aldrig blev något vidare utan varmvatten och diskmedel. Kattdisk, som det hette på vissa provinsdialekter. Primitiva folkstammar har löst diskproblemet genom att använda fingrarna som bestick och blad av kraftiga växter som tallrik. Eller så lägger de upp maten på hembakat tunnbröd, som de till slut förtär.
Jag önskar att jag haft ett sånt praktiskt bröd vid en minnesvärd picknick i Iran, där en storförmögen persisk familj bjöd på magnifik utflykt med kock, uppassare, lyxmat, champagne och annat angenämt som bäddade för en perfekt dag. Vi rastade vid en bäck, där läckerheterna dukades fram. En bit därifrån, fullt synligt för sällskapet, diskade tjänarna det eleganta porslinet mellan rätterna och hämtade tevattnet ur bäcken där de själva (och åsnorna) förrättade sina naturbehov. Värdfolket tycktes inte chockeras det bittersta, ty som det heter i Iran: "Det vatten som runnit över tre stenar är rent."
Känslan för renhet - både den fysiska och den moraliska - är som så mycket annat geografiskt betingad.
När jag prisar diskandet, om än inte som en trevlig hobby så dock en lättsam avkoppling, protesterar många: "Ja, det går an för en ensam person, men när du haft middag för sex, åtta och står där med bl a 5 x 8 smutsiga glas - då är du nog måttligt entusiastisk och önskar dig antingen diskmaskin eller hjälp från någon av gästerna."
Visst händer det ofta att vänliga gäster (lika ofta herrar som damer) anmäler sig, men jag avböjer av flera skäl. Vet av dyster erfarenhet att många diskar slarvigt med resultat att antingen får jag göra om proceduren snarast eller - om jag inte märker slarvet genast - blir irriterad när jag tar fram grejorna nästa gång och upptäcker matrester, fettränder, vattenfläckar.
När gästerna gått vill jag ha min egen stund i köket, hur sent det än är. Av med handsmycken, på med förkläde. Grovsortering och avspolning har jag smugit mig till att göra en stund då och då under kvällens lopp. Sen tar det inte mer än en halvtimme att få allt klart: porslinet i torkstället, glasen och silvret handduksgnuggade. Ingen plågsam halvtimme, vare sig jag försjunker i mental apati eller förverkligar Nalle Puhs ord "här tänker jag tankar". T ex den om det verkligen är nödvändigt med de många olika glasen om det bjuds drink, två sorters vin, avec och mineralvatten.
Men när man varken vill ha engångs- eller allglas eller vill sänka antalet dryckessorter, vad då göra? Skaffa diskmaskin, svarar ni förstås! Men säg mig den diskmaskin som antingen "befrämjar de kreativa tankarna" eller vaggar dem till ro!
Margit Vinberg
I modern tid har diskning ständigt varit en smädad hushållssyssla, som inte alls har samma status som brödbak eller gurkinläggning för att inte tala om att fixa till en läcker kycklinggryta eller duka ett vackert middagsbord. Det talas om handdiskning som vore det en förnedrande syssla, ungefär som att mocka för hand efter kreaturen. Varje kvinna drömmer om en mans hand för att placera den i diskbaljan, är en gammal känd fras. Hon hatade att diska. Han vägrade hjälpa till med disken. Barnen försvann så snart de ätit upp för att inte riskera att bli fast för disken. Straffet för smärre olydnad därhemma var alltid diskning. O s v.
Medges att många i maten, flera kladdiga rätter, dumma grytor, dåligt med varmvatten och för låg diskbänk gör klagomålen försåteliga och diskmaskin motiverad. I svensk normalfamilj på 2,33 personer (enligt senaste folkräkningen) med modernt kök och vettiga redskap är verkligen vardagsdisken dock inte särskilt betungande. Själv trivs jag utmärkt vid diskbänken och instämmer helhjärtat i Agatha Christies ord i memoarerna:
"När jag sysslade hemma kunde jag låta hjärnan vila. Robert Graves sade vid något tillfälle till mig att inget befrämjade de kreativa tankarna så som att ställa sig och diska. Rutinsysslor som tar musklerna i anspråk, men utan att binda tankarna, som fritt kan sväva ut i det blå och leva sitt eget liv."
Jag vet inte om Robert Graves (engelsk 1900-talsförfattare) själv diskade, men det låter så. Och varför skulle han inte låta befrämja de kreativa tankarna så där till vardags? Jag kan omöjligt hålla med Marlene Dietrich, som bland sina aforismer formulerat något om att endast rörmokarn av alla karlar bör släppas fram till diskbänken. "En kvinna kan stå där med os i håret och ändå som Fågel Fenix ur askan uppstiga i skönhet efteråt. Hon har den förträffliga förmågan, det har inte mannen." Orden är Marlene Dietrichs egna och får stå för henne.
Hur som helst: man tänker faktiskt väldigt bra medan man står där och svabbar och löddrar och spolar. Samtidigt som man känner sig kolossalt nyttig och njuter av att porslinsytorna blir så rena att fingrarna halkar på dem. Förvisso är det dock som många andra vardagsrutiner ett trivialt arbete och förmodligen frågar sig många likt hyacintflickan i Strindbergs "Spöksonaten": Är livet värt så mycket besvär?
Själv trivs jag som sagt med den här delen av hushållsjobbet. Jag vill inte gå så långt som till att "disken ädla känslor föder", men någon enstaka gång kan de svinga sig upp till de filosofiska höjderna. Ärligt talat rör sig mina dock mest på köksgolvsnivå. T ex hur viktigt det är att förse sig med genomtänkta praktiska köksattiraljer och hur märkligt det är att det fortfarande tillverkas så många mindre bra eller rentav idiotiska grejer (som därtill ofta är svårdiskade). Kastruller med för tunn botten så att innehållet bränns vid. Mandelkvarnar som är för veka för sitt ändamål. Ineffektiva korkskruvar. Illasinnade burköppnare. Bunta ihop dem och kasta dem i soptunnan, därmed undvikande en mängd vardagsirritationer! Låt kantstött glas och spräckt porslin gå samma väg!
Hur mycket annat slängs inte - delvis onödigt - i soppåsen? Vi lär årligen kasta bort mat för miljarder. Tallriksrester då vi inte orkat äta upp vad vi själva eller andra utportionerat. Alltför yvig putsning av grönsaker och dylikt. Mat som inte tillvaratagits i tid, ofta p g a dålig planering. Onödigt stora inköp. Hur mycket går inte i restaurangernas soptunnor? För att inte tala om vad som försvinner i de större sammanhangen, t ex genom dålig lagring, slarv, besvärliga transporter, överproduktion, felkalkyler!
Förr matades grisarna med kökshinkarnas skulor, som återfördes som gott fläsk. Nu är bara fåtalet hushållsgrisar detta förunnat. Britt G Hallqvist har skrivit en rar barnramsa om Moster Ullas hushållsgris, tjockisen Sofi-Lovis:
Ja, det bästa som hon vet,
det är mosters slaskhink, det!
Den gör henne stor och fet.
Gröt och välling (havre mest)
senapssås och puddingrest -
varje måltid är en fest.
Ja, en slaskhink för en gris
är ett riktigt paradis.
Så får det inte längre gå till i dagens köttindustri. Nu ska allt avfall destrueras, som det heter på fackspråk. Särskilt noga därmed är man världen över i flygtrafiken, där också dagens tillslutna överblivna förpackningar av lagad mat, marmelad, juice e t c obönhörligen förintas.
Inte för att vare sig flygets restmat eller den på jorden skulle lösa världens hungerproblem - men likväl känns det fel med dess hygienkrav, också om de ger oss andra större trygghet.
Från min gröna ungdom minns jag primitiva diskstunder under bar himmel vid sommarutflykter och liknande. Det var före papperstillbehörens tid. Jag satt på huk vid någon insjö och sköljde porslinet nödtorftigt. Primitiviteten kändes romantisk - åtminstone i minnet så här efteråt - man var ung och vig och det var aldrig fråga om någon påtvingad eller ständigt upprepad syssla. Inte heller var det noga med resultatet, som förstås aldrig blev något vidare utan varmvatten och diskmedel. Kattdisk, som det hette på vissa provinsdialekter. Primitiva folkstammar har löst diskproblemet genom att använda fingrarna som bestick och blad av kraftiga växter som tallrik. Eller så lägger de upp maten på hembakat tunnbröd, som de till slut förtär.
Jag önskar att jag haft ett sånt praktiskt bröd vid en minnesvärd picknick i Iran, där en storförmögen persisk familj bjöd på magnifik utflykt med kock, uppassare, lyxmat, champagne och annat angenämt som bäddade för en perfekt dag. Vi rastade vid en bäck, där läckerheterna dukades fram. En bit därifrån, fullt synligt för sällskapet, diskade tjänarna det eleganta porslinet mellan rätterna och hämtade tevattnet ur bäcken där de själva (och åsnorna) förrättade sina naturbehov. Värdfolket tycktes inte chockeras det bittersta, ty som det heter i Iran: "Det vatten som runnit över tre stenar är rent."
Känslan för renhet - både den fysiska och den moraliska - är som så mycket annat geografiskt betingad.
När jag prisar diskandet, om än inte som en trevlig hobby så dock en lättsam avkoppling, protesterar många: "Ja, det går an för en ensam person, men när du haft middag för sex, åtta och står där med bl a 5 x 8 smutsiga glas - då är du nog måttligt entusiastisk och önskar dig antingen diskmaskin eller hjälp från någon av gästerna."
Visst händer det ofta att vänliga gäster (lika ofta herrar som damer) anmäler sig, men jag avböjer av flera skäl. Vet av dyster erfarenhet att många diskar slarvigt med resultat att antingen får jag göra om proceduren snarast eller - om jag inte märker slarvet genast - blir irriterad när jag tar fram grejorna nästa gång och upptäcker matrester, fettränder, vattenfläckar.
När gästerna gått vill jag ha min egen stund i köket, hur sent det än är. Av med handsmycken, på med förkläde. Grovsortering och avspolning har jag smugit mig till att göra en stund då och då under kvällens lopp. Sen tar det inte mer än en halvtimme att få allt klart: porslinet i torkstället, glasen och silvret handduksgnuggade. Ingen plågsam halvtimme, vare sig jag försjunker i mental apati eller förverkligar Nalle Puhs ord "här tänker jag tankar". T ex den om det verkligen är nödvändigt med de många olika glasen om det bjuds drink, två sorters vin, avec och mineralvatten.
Men när man varken vill ha engångs- eller allglas eller vill sänka antalet dryckessorter, vad då göra? Skaffa diskmaskin, svarar ni förstås! Men säg mig den diskmaskin som antingen "befrämjar de kreativa tankarna" eller vaggar dem till ro!
Margit Vinberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar