MINNENAS MATMÅNAD
Alla har vi varit små, och när jag var liten tyckte jag det var något alldeles särskilt med augustimaten. På den tiden var det ordning och reda med matåret: inga jordgubbar till jul, inga djupfrysta kräftor när som helst, ingen nässelsoppa mitt i vintern. Så gav primörerna extra festivitas, som också barn kände och uppskattade.
Augusti - eftersommaren - var full av gastronomiska fröjder. Först och främst augustipäronen, de små förstlingarna som inte tålde att sparas. Nu var det så att vi bodde i Ångermanland, där päronträd knappast fanns på den tiden (10-talet), och päron betraktades, om inte precis som något exotiskt, så dock som något litet extra lyxigt. Men tiden runt den 1 augusti tillbringades i Skåne. Där, hos morföräldrarna i en liten sommarhyrd vitkalkad halmtakstäckt länga med tillhörande halvvild miniträdgård, växte bl a ett knotigt gammalt augustipäronträd, barntillåtet p g a att frukten knappt var värd att tillvaratagas.
O soliga morgnar, då jag rusade direkt ur sängen för att plocka ihop de grågula frukterna som ramlat ned under natten och skaka ned ännu fler! Vad brydde barn sig om ruttenfläckar och magknip när de smakade så ljuvligt i sin saftrika övermognad?
Jag kan inte minnas att trädgården hyste något bigarråträd, men vi hade för några kronor arrenderat ett sådant i grannskapet, och det brandskattades energiskt. Att sitta där högt uppe på en bördig gren i skuggan av lövverket, fylla munnen med de mogna, solvarma bären och spotta kärnor - det var lyckans minuter.
På något sätt kändes inte sommaräpplena lika lockande. Där kom först Säfstaholm och sedan Transparent Blanche som gav gott mos ... kanske skulle de smakat bättre om man behövt palla dem. Nej, jag kan inte minnas att sommaräpplena gav någon positiv upplevelse. Men plommonen! I Norrland var jag inte bekant med något plommonträd men väl i Skåne. Först kom de små gula: saftiga, mjuka, saligt goda, och det fanns så gott om dem at tman saklöst kunde kasta de larvangripna. När jag på äldre dar mötte Bo Setterlinds plommondikt "Till alla barn", kände jag plommonlyckan som en mjuk sötma i mun:
Vad är kärnan, vad är sann
kultur?
Plocka plommon, inte vara sur!
Plommonera, vara barn och glad!
Jag vill gå med dej på plommenad.
Vuxet folk räknar kräftorna som augustimatens höjdpunkt, men det gör få barn. Ångermanland saknade kräftvatten, men levande kräftor kom på järnväg i stora spjällådor, kostade föga och fängslade barnasinnet bara så länge de kröp omkring okokta. Man tyckte de vuxna var fåniga med sina haklappar, pappershattar och ständigt upprepade vitsar (kräftans vänkrets, inget är som honor o s v). Men där fanns ljuspunkter också för ett barn som tyckte att kräftätning var mer besvärligt än gott: de övriga rätterna som ingick i ritualen. Ett präktigt smörgåsbord brukade ofta inleda kräftkalasen och det med årstidsaktuella smårätter. Kokt ål eller ålaladåb (ålen kom med det första augustimörkret), som kryddades med litet matättika. Svamp i omeletter eller krustader. Kanske släpärter, de där mjälla delikatesserna som hade premiär redan i juli men var ännu bättre i augusti. Och ännu var Norrlandspotatisen färskgod, och vårlaxen hade överlevt sommaren med behag.
Till det bästa med kräfttiden räknade barnet den stekta vildanden som ingick i ett perfekt kräftkalas. And var gott, såsen ännu godare, men mest spännande var hur många hagelkorn man kunde hitta i sin portion. Svensk nätmelon var klassisk dessert och smakade himmelskt när den var fylld med smultron, bara de vuxna inte "förstört" den med att hälla på starkvin!
Hallon hörde månaden till och plockades i mängd, ännu hade ingen miljöförstörelse satt in. Man hade sina hemliga ställen, där vildhallonen gick till, och fyllde små ljusa spånkorgar som såg ut att vara klippta ur någon Elsa Beskow-bok.
Varför talas bara lyriskt om livets smultronställen? De rikbärande hallonställena var likvärdiga, åtminstone då.
Det fanns gula hallon också, och de ansågs lite märkvärdigare men smakade inte lika gott. Naturligtvis koktes hallonsaft och -sylt därhemma, men det var alltid på köpbär. Som jag minns hade barnet alltid moralisk rätt till de bär hon själv insamlat. Till den oslagbara syltkombinationen hallon-blåbär, drottningsylten, fick jag dock bidra med blåbären. Som andra skogsbär skulle de helst plockas i solsken, i vart fall i torrväder. Det var gott om dem i mina trakter och allra roligast var att samla stora buketter ris där blåbären hängde stora och blåskimrande och så sätta sig på en stubbe och repa av dem ... försiktigt så att de inte blödde. Blåbär plockades alltid i metallkärl och åts inte ute i skogen - det skulle vara socker och mjölk till djuptallriken. Till ritualen hörde alltid att pappa citerade barnramsans rader "läpparna små/utav bär äro blå" när man väl låtit sig smaka och mycket riktigt var kladdblå om munnen.
Idyllminnen, Sörgårdsatmosfär, den goda matens trygghet - det är samma känsla vi förnimmer inför Philip von Schantz' jordnära bärtavlor, det är därför vi älskar hans motiv. Jag saknar ett smultronstrå av hans pensel. Ett mättat smultronstrå - barndomssommarens soliga symbol. En handfull eller en liten spånkorg hallon kan också tänkas ... Smultronstrået var förbundet med mer ägandeglädje än kulinarisk upplevelse. Särskilt om bären plockats på något ställe man var ensam om ... platsen som var en lyckans hemlis. Men visst smakade också köpbären himmelskt! På den tiden fanns det fattiga barn som idogt plockade och var lyckliga om de fick en 25-öring för litern, om ens så mycket, och då var litern rågad och rensad.
Vad minns jag mer från augusti långt bort i tiden? Då som nu: rötmånaden, hunddagarna, då maten fort blev otjänlig. Elektriska frysmöbler var inte ens påtänkta, men till Skånehuset hörde en effektiv jordkällare, liksom en grotta, en bunker med gräs på taket. Ett svalt, mörkt skyddsrum med hyllorna bågnande av gräddstinna filbunkar i blåkantade glasskålar, hartsade saftflaskor, konservburkar. Grönsaker och rotfrukter hann aldrig komma dit, de togs förstås direkt från landen till köket. Hunddagarnas måltider innehöll ofta rökt mat, det rökta var hållbart. Jag minns alldeles särskilt den härliga böcklingen, som vi köpte i små nätta spjällådor av trä med 20 i varje. Man räknade strömmingar i kast à 4 stycken, 20 kast utgjorde 1 val, d v s 80 stycken, vilket man lärt sig i skolans räknebok.
Och så minns jag svampplockningen, de trevliga utflykterna, som mestadels gav god utdelning. Först kom kantarellerna likt "små kycklingar som springer undan i mossan" för att citera Harry Martinsson. Fast jag tyckte alltid de var roligare att plocka än att äta. Bäst minns jag dem brynta med lök, stuvade kändes de som blötlagda gummibitar. Och så hela sorteringen av riskor, soppar o s v, fast de tillhörde mest september. Rovor och kålrötter drog vi olovandes upp från andras fält, skalade dem nödtorftigt med fickkniven och gnagde i oss - det förbjudnas njutning! Röda vinbär glänste som rubiner i buskarna, mer vackra än goda. Ännu mindre i barnsmak var de svarta, innan de blev till saft eller sylt.
Underligt nog har jag mycket trevligare minnen av surströmming än av kräftor. Förmodligen beroende på mina många somrar på Ullön strax norr om Härnösand, på den tiden surströmmingens huvudort, där Ludvig Nordström tjänat dräng och rullat träkaggarna i sjöbodarna. Vilket man senare läst om i hans romaner från Tvärhamn, alias Ullön. Det var något särskilt med premiärätningen en augustikväll med månsken, då ungarna fick vara uppe extra länge. Tunnbröd som bakats i en av stugorna. Den nyupptagna skalkokta mandelpotatisen, rödlökshacket och så strömmingarna som då och där luktade och smakade härligt. Alla var goda och glada, pluntorna halsades av de vuxna, barnen valde mellan mjölk och Pommac - en vansinnig dryck i sammanhanget, men vad begrep barnet om det? (Längre fram i livet mötte jag ecklesiastikministern och landshövdingen Arthur Engbergs specialdryck för liknande tillfällen: lika delar brännvin och surströmmingsspad - men det är en annan historia.)
Min barndoms ljuva sommarmat - vart tog den vägen? Det odlade smakar inte som förr. Bären växer inte så flitigt. Kräftorna har gått upp till svindlande priser, om de färska alls finns att få. Dagens mjölk ger inga filbunkar. Frukten är besprutad. Det växer inga bigarråträd i min närhet. Inga smultron mognar längre på de marker där jag rör mig. Inga bärplockande barn bjuder ut skogshallon.
Ingenting smakar som i svunnen tid. Kanske är det också jag själv som förändrats? "Du kan aldrig återvända, för du är aldrig densamma", har någon filosof formulerat.
Margit Vinberg
Alla har vi varit små, och när jag var liten tyckte jag det var något alldeles särskilt med augustimaten. På den tiden var det ordning och reda med matåret: inga jordgubbar till jul, inga djupfrysta kräftor när som helst, ingen nässelsoppa mitt i vintern. Så gav primörerna extra festivitas, som också barn kände och uppskattade.
Augusti - eftersommaren - var full av gastronomiska fröjder. Först och främst augustipäronen, de små förstlingarna som inte tålde att sparas. Nu var det så att vi bodde i Ångermanland, där päronträd knappast fanns på den tiden (10-talet), och päron betraktades, om inte precis som något exotiskt, så dock som något litet extra lyxigt. Men tiden runt den 1 augusti tillbringades i Skåne. Där, hos morföräldrarna i en liten sommarhyrd vitkalkad halmtakstäckt länga med tillhörande halvvild miniträdgård, växte bl a ett knotigt gammalt augustipäronträd, barntillåtet p g a att frukten knappt var värd att tillvaratagas.
O soliga morgnar, då jag rusade direkt ur sängen för att plocka ihop de grågula frukterna som ramlat ned under natten och skaka ned ännu fler! Vad brydde barn sig om ruttenfläckar och magknip när de smakade så ljuvligt i sin saftrika övermognad?
Jag kan inte minnas att trädgården hyste något bigarråträd, men vi hade för några kronor arrenderat ett sådant i grannskapet, och det brandskattades energiskt. Att sitta där högt uppe på en bördig gren i skuggan av lövverket, fylla munnen med de mogna, solvarma bären och spotta kärnor - det var lyckans minuter.
På något sätt kändes inte sommaräpplena lika lockande. Där kom först Säfstaholm och sedan Transparent Blanche som gav gott mos ... kanske skulle de smakat bättre om man behövt palla dem. Nej, jag kan inte minnas att sommaräpplena gav någon positiv upplevelse. Men plommonen! I Norrland var jag inte bekant med något plommonträd men väl i Skåne. Först kom de små gula: saftiga, mjuka, saligt goda, och det fanns så gott om dem at tman saklöst kunde kasta de larvangripna. När jag på äldre dar mötte Bo Setterlinds plommondikt "Till alla barn", kände jag plommonlyckan som en mjuk sötma i mun:
Vad är kärnan, vad är sann
kultur?
Plocka plommon, inte vara sur!
Plommonera, vara barn och glad!
Jag vill gå med dej på plommenad.
Vuxet folk räknar kräftorna som augustimatens höjdpunkt, men det gör få barn. Ångermanland saknade kräftvatten, men levande kräftor kom på järnväg i stora spjällådor, kostade föga och fängslade barnasinnet bara så länge de kröp omkring okokta. Man tyckte de vuxna var fåniga med sina haklappar, pappershattar och ständigt upprepade vitsar (kräftans vänkrets, inget är som honor o s v). Men där fanns ljuspunkter också för ett barn som tyckte att kräftätning var mer besvärligt än gott: de övriga rätterna som ingick i ritualen. Ett präktigt smörgåsbord brukade ofta inleda kräftkalasen och det med årstidsaktuella smårätter. Kokt ål eller ålaladåb (ålen kom med det första augustimörkret), som kryddades med litet matättika. Svamp i omeletter eller krustader. Kanske släpärter, de där mjälla delikatesserna som hade premiär redan i juli men var ännu bättre i augusti. Och ännu var Norrlandspotatisen färskgod, och vårlaxen hade överlevt sommaren med behag.
Till det bästa med kräfttiden räknade barnet den stekta vildanden som ingick i ett perfekt kräftkalas. And var gott, såsen ännu godare, men mest spännande var hur många hagelkorn man kunde hitta i sin portion. Svensk nätmelon var klassisk dessert och smakade himmelskt när den var fylld med smultron, bara de vuxna inte "förstört" den med att hälla på starkvin!
Hallon hörde månaden till och plockades i mängd, ännu hade ingen miljöförstörelse satt in. Man hade sina hemliga ställen, där vildhallonen gick till, och fyllde små ljusa spånkorgar som såg ut att vara klippta ur någon Elsa Beskow-bok.
Varför talas bara lyriskt om livets smultronställen? De rikbärande hallonställena var likvärdiga, åtminstone då.
Det fanns gula hallon också, och de ansågs lite märkvärdigare men smakade inte lika gott. Naturligtvis koktes hallonsaft och -sylt därhemma, men det var alltid på köpbär. Som jag minns hade barnet alltid moralisk rätt till de bär hon själv insamlat. Till den oslagbara syltkombinationen hallon-blåbär, drottningsylten, fick jag dock bidra med blåbären. Som andra skogsbär skulle de helst plockas i solsken, i vart fall i torrväder. Det var gott om dem i mina trakter och allra roligast var att samla stora buketter ris där blåbären hängde stora och blåskimrande och så sätta sig på en stubbe och repa av dem ... försiktigt så att de inte blödde. Blåbär plockades alltid i metallkärl och åts inte ute i skogen - det skulle vara socker och mjölk till djuptallriken. Till ritualen hörde alltid att pappa citerade barnramsans rader "läpparna små/utav bär äro blå" när man väl låtit sig smaka och mycket riktigt var kladdblå om munnen.
Idyllminnen, Sörgårdsatmosfär, den goda matens trygghet - det är samma känsla vi förnimmer inför Philip von Schantz' jordnära bärtavlor, det är därför vi älskar hans motiv. Jag saknar ett smultronstrå av hans pensel. Ett mättat smultronstrå - barndomssommarens soliga symbol. En handfull eller en liten spånkorg hallon kan också tänkas ... Smultronstrået var förbundet med mer ägandeglädje än kulinarisk upplevelse. Särskilt om bären plockats på något ställe man var ensam om ... platsen som var en lyckans hemlis. Men visst smakade också köpbären himmelskt! På den tiden fanns det fattiga barn som idogt plockade och var lyckliga om de fick en 25-öring för litern, om ens så mycket, och då var litern rågad och rensad.
Vad minns jag mer från augusti långt bort i tiden? Då som nu: rötmånaden, hunddagarna, då maten fort blev otjänlig. Elektriska frysmöbler var inte ens påtänkta, men till Skånehuset hörde en effektiv jordkällare, liksom en grotta, en bunker med gräs på taket. Ett svalt, mörkt skyddsrum med hyllorna bågnande av gräddstinna filbunkar i blåkantade glasskålar, hartsade saftflaskor, konservburkar. Grönsaker och rotfrukter hann aldrig komma dit, de togs förstås direkt från landen till köket. Hunddagarnas måltider innehöll ofta rökt mat, det rökta var hållbart. Jag minns alldeles särskilt den härliga böcklingen, som vi köpte i små nätta spjällådor av trä med 20 i varje. Man räknade strömmingar i kast à 4 stycken, 20 kast utgjorde 1 val, d v s 80 stycken, vilket man lärt sig i skolans räknebok.
Och så minns jag svampplockningen, de trevliga utflykterna, som mestadels gav god utdelning. Först kom kantarellerna likt "små kycklingar som springer undan i mossan" för att citera Harry Martinsson. Fast jag tyckte alltid de var roligare att plocka än att äta. Bäst minns jag dem brynta med lök, stuvade kändes de som blötlagda gummibitar. Och så hela sorteringen av riskor, soppar o s v, fast de tillhörde mest september. Rovor och kålrötter drog vi olovandes upp från andras fält, skalade dem nödtorftigt med fickkniven och gnagde i oss - det förbjudnas njutning! Röda vinbär glänste som rubiner i buskarna, mer vackra än goda. Ännu mindre i barnsmak var de svarta, innan de blev till saft eller sylt.
Underligt nog har jag mycket trevligare minnen av surströmming än av kräftor. Förmodligen beroende på mina många somrar på Ullön strax norr om Härnösand, på den tiden surströmmingens huvudort, där Ludvig Nordström tjänat dräng och rullat träkaggarna i sjöbodarna. Vilket man senare läst om i hans romaner från Tvärhamn, alias Ullön. Det var något särskilt med premiärätningen en augustikväll med månsken, då ungarna fick vara uppe extra länge. Tunnbröd som bakats i en av stugorna. Den nyupptagna skalkokta mandelpotatisen, rödlökshacket och så strömmingarna som då och där luktade och smakade härligt. Alla var goda och glada, pluntorna halsades av de vuxna, barnen valde mellan mjölk och Pommac - en vansinnig dryck i sammanhanget, men vad begrep barnet om det? (Längre fram i livet mötte jag ecklesiastikministern och landshövdingen Arthur Engbergs specialdryck för liknande tillfällen: lika delar brännvin och surströmmingsspad - men det är en annan historia.)
Min barndoms ljuva sommarmat - vart tog den vägen? Det odlade smakar inte som förr. Bären växer inte så flitigt. Kräftorna har gått upp till svindlande priser, om de färska alls finns att få. Dagens mjölk ger inga filbunkar. Frukten är besprutad. Det växer inga bigarråträd i min närhet. Inga smultron mognar längre på de marker där jag rör mig. Inga bärplockande barn bjuder ut skogshallon.
Ingenting smakar som i svunnen tid. Kanske är det också jag själv som förändrats? "Du kan aldrig återvända, för du är aldrig densamma", har någon filosof formulerat.
Margit Vinberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar