"ÄR DET DU SOM ÄR FLITIGA TINA?"
Det finns runt 1,2 miljoner enpersonshushåll i Sverige. Jag är ett av dem. Vi är alltså många i samma situation, fast vi inte är någon enhetlig grupp. Men skillnaderna är inte större än bland familjehushållen. Gemensamt för alltför många tycks dock vara en glädjelös, ofta negativ, inställning till matlagning. Urtråkigt att laga mat bara till sig själv! Varför besvära sig med sånt utöver det nödvändiga när man är ensam?
Och så vidare i samma stil. Man vill bara stöka över middagen fortast möjligt, när man nu inte har någon att dela trevnaden med. Sedan är det lätt att förfalla till slarv med både mat och dukning. För många blir det alltför ofta enformig falukorvsstekning, frugal brickdukning, rentav diskbänksätning. I slutändan dåliga kostvanor, matleda, vantrivsel.
Jag har hört många, många medsyskon skylla på att det är både svårt och trist att hushålla för en, att industrin inte gör något för oss. Till dem säger jag: I så fall är det ditt eget fel. Gör något själv för ditt välbefinnande! Med lite ambition och en djupfrys går det utmärkt att ordna ett bra kosthåll också för ensam person. Ensamhushållet har dock flera positiva sidor:
Man behöver aldrig ta hänsyn till andras smak, diet e t c. Man kan äta när och vad man vill. Ingen nallar ur förråden, man vet exakt vad man har från ena dagen till den andra. Man kan frossa eller banta utan kommentarer. Man kan tillvarata minsta rest. T ex den goda såsskvätten (kanske utökad med grädde eller buljong) blir med ett hårdkokt ägg en acceptabel lunchrätt för den som inte är stor i maten. Köttkrafset blir omelettfyllning. Man kan köpa billiga stuvbitar av fisk till en sallad eller aladåb. Plockar man tio kantareller blir det basen i en portionsrätt.
Mitt eget hushåll är inte sämre nu än innan det krympte, frånsett att allting blivit så mycket dyrare att man måste avstå från en del lättlagade delikatesser. Djupfrysen är oumbärlig - ju mindre hushåll, desto större behov av frys. Vill man ha god och omväxlande husmanskost måste man gå in för stormatlagning kanske en gång i veckan. Jag kokar tre - fyra broilers eller gödhöns i samma gryta, vilket ger utdelning i form av frikassé, härlig buljong, gratänger, fina bitar att användas i framtida sallader, småkrafs att lägga i buljongen eller stuva. Man lagar inte oxsvanssoppa för en portion - jag köper fyra - fem svansar för ett storkok, som resulterar i dels mustig soppa, dels ragu. Tar av för en eller två middagar, fryser resten i småportioner. Kalvjärpar, kokt lamm, kåldolmar är annat som är praktiskt att storlaga. Man behöver ju inte för den skull bli någon Flitiga Tina som aldrig äter färskmat.
För dagligt bruk tror jag inte alls att vi behöver mycket färdiglagat, bl a blir det alldeles för dyrt i längden. Vad som behövs är småförpackningar av basvaror, och där tycker jag inte vi har något att beklaga oss över, om vi nu har affärer med hyggligt sortiment inom räckhåll. Småförpackningar av hållbara mejerivaror är det ingen brist på. Djupfryst fisk är det heller inga bekymmer med. Den fina koketorsken ligger i småbitar. Frionor säljer 140-gramspaket av flera sorter och har ett 400 g torskpaket, där fisken ligger uppdelad i sex bitar. De flesta frysgrönsakerna är lösfrysta. Det finns hyggliga soppulver som är lätta att dosera.
Låter det på mig som om enpersonshushållet inte alls hade några negativa sidor? De finns. Man drar förhållandevis mer disk, gör av med mer el. De flesta recepten är komponerade för fyra och passar inte alltid att dividera. Det kräver mer planering på vissa områden. Det känns fel att bara koka två potatisar; tar jag fler på en gång måste jag tänka efter hur de resterande ska komma till användning. Att sätta på ugnen för bara en liten gratäng, t ex, känns fel. Vad kan jag grädda samtidigt? Suffléer gör man inte om man inte har ugnen igång med rätta temperaturen. Sås och sky fryses i istärningslådan.
Svårt är att finna bra pannor och dylikt i småformat. Man får leta i någon exklusiv cookshop eller utomlands, och där hittar man bl a s k smörpannor på ca 4 dl: vackra, dyra, av koppar, ömtåliga och svårputsade men idealiska till smårester, såser, tevatten, kokning av ett enda ägg. Precis vad den ensamma behöver flera av, i enklare utförande. Skeppshult gör en såsjärngryta, också utmärkt för små kvantiteter, men järn är ju inget allroundmaterial. En ministekpanna, i storlek för ett ägg, efterlyses också.
Men så detta med spisen! Ingen standardspis har en lämplig miniplatta. Där försvinner en massa värme i onödan. En "spisman" har sagt mig att det är onödigt med en miniplatta när smågrytor inte tillverkas i stor skala. En grytdesigner menar att det är meningslöst med smågrytor när inte spisarna har lämplig platta.
Tråkigt att äta ensam? För många känns det så, men det är ingen anledning att missunna sig trevnaden av ett vackert dukar bord, god mat, lugn och ro. Man ska vara snäll mot sig själv medan man har sig. Hellre ordna en god middag än att förbanna en dålig.
Margit Vinberg
Det finns runt 1,2 miljoner enpersonshushåll i Sverige. Jag är ett av dem. Vi är alltså många i samma situation, fast vi inte är någon enhetlig grupp. Men skillnaderna är inte större än bland familjehushållen. Gemensamt för alltför många tycks dock vara en glädjelös, ofta negativ, inställning till matlagning. Urtråkigt att laga mat bara till sig själv! Varför besvära sig med sånt utöver det nödvändiga när man är ensam?
Och så vidare i samma stil. Man vill bara stöka över middagen fortast möjligt, när man nu inte har någon att dela trevnaden med. Sedan är det lätt att förfalla till slarv med både mat och dukning. För många blir det alltför ofta enformig falukorvsstekning, frugal brickdukning, rentav diskbänksätning. I slutändan dåliga kostvanor, matleda, vantrivsel.
Jag har hört många, många medsyskon skylla på att det är både svårt och trist att hushålla för en, att industrin inte gör något för oss. Till dem säger jag: I så fall är det ditt eget fel. Gör något själv för ditt välbefinnande! Med lite ambition och en djupfrys går det utmärkt att ordna ett bra kosthåll också för ensam person. Ensamhushållet har dock flera positiva sidor:
Man behöver aldrig ta hänsyn till andras smak, diet e t c. Man kan äta när och vad man vill. Ingen nallar ur förråden, man vet exakt vad man har från ena dagen till den andra. Man kan frossa eller banta utan kommentarer. Man kan tillvarata minsta rest. T ex den goda såsskvätten (kanske utökad med grädde eller buljong) blir med ett hårdkokt ägg en acceptabel lunchrätt för den som inte är stor i maten. Köttkrafset blir omelettfyllning. Man kan köpa billiga stuvbitar av fisk till en sallad eller aladåb. Plockar man tio kantareller blir det basen i en portionsrätt.
Mitt eget hushåll är inte sämre nu än innan det krympte, frånsett att allting blivit så mycket dyrare att man måste avstå från en del lättlagade delikatesser. Djupfrysen är oumbärlig - ju mindre hushåll, desto större behov av frys. Vill man ha god och omväxlande husmanskost måste man gå in för stormatlagning kanske en gång i veckan. Jag kokar tre - fyra broilers eller gödhöns i samma gryta, vilket ger utdelning i form av frikassé, härlig buljong, gratänger, fina bitar att användas i framtida sallader, småkrafs att lägga i buljongen eller stuva. Man lagar inte oxsvanssoppa för en portion - jag köper fyra - fem svansar för ett storkok, som resulterar i dels mustig soppa, dels ragu. Tar av för en eller två middagar, fryser resten i småportioner. Kalvjärpar, kokt lamm, kåldolmar är annat som är praktiskt att storlaga. Man behöver ju inte för den skull bli någon Flitiga Tina som aldrig äter färskmat.
För dagligt bruk tror jag inte alls att vi behöver mycket färdiglagat, bl a blir det alldeles för dyrt i längden. Vad som behövs är småförpackningar av basvaror, och där tycker jag inte vi har något att beklaga oss över, om vi nu har affärer med hyggligt sortiment inom räckhåll. Småförpackningar av hållbara mejerivaror är det ingen brist på. Djupfryst fisk är det heller inga bekymmer med. Den fina koketorsken ligger i småbitar. Frionor säljer 140-gramspaket av flera sorter och har ett 400 g torskpaket, där fisken ligger uppdelad i sex bitar. De flesta frysgrönsakerna är lösfrysta. Det finns hyggliga soppulver som är lätta att dosera.
Låter det på mig som om enpersonshushållet inte alls hade några negativa sidor? De finns. Man drar förhållandevis mer disk, gör av med mer el. De flesta recepten är komponerade för fyra och passar inte alltid att dividera. Det kräver mer planering på vissa områden. Det känns fel att bara koka två potatisar; tar jag fler på en gång måste jag tänka efter hur de resterande ska komma till användning. Att sätta på ugnen för bara en liten gratäng, t ex, känns fel. Vad kan jag grädda samtidigt? Suffléer gör man inte om man inte har ugnen igång med rätta temperaturen. Sås och sky fryses i istärningslådan.
Svårt är att finna bra pannor och dylikt i småformat. Man får leta i någon exklusiv cookshop eller utomlands, och där hittar man bl a s k smörpannor på ca 4 dl: vackra, dyra, av koppar, ömtåliga och svårputsade men idealiska till smårester, såser, tevatten, kokning av ett enda ägg. Precis vad den ensamma behöver flera av, i enklare utförande. Skeppshult gör en såsjärngryta, också utmärkt för små kvantiteter, men järn är ju inget allroundmaterial. En ministekpanna, i storlek för ett ägg, efterlyses också.
Men så detta med spisen! Ingen standardspis har en lämplig miniplatta. Där försvinner en massa värme i onödan. En "spisman" har sagt mig att det är onödigt med en miniplatta när smågrytor inte tillverkas i stor skala. En grytdesigner menar att det är meningslöst med smågrytor när inte spisarna har lämplig platta.
Tråkigt att äta ensam? För många känns det så, men det är ingen anledning att missunna sig trevnaden av ett vackert dukar bord, god mat, lugn och ro. Man ska vara snäll mot sig själv medan man har sig. Hellre ordna en god middag än att förbanna en dålig.
Margit Vinberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar