Kolonilotten, hoppet och jag

KOLONILOTTEN, HOPPET OCH JAG
av Lotta Lundgren

Så är det vår igen och i samma ögonblick som tjälen släpper greppet om gräsmattor och planteringar och det där andra joxet som är på sidorna av asfalten, så känner jag ett braskande behov av en kolonilott.

"Jag fattar inte hur jag lyckas att inte ha en kolonilott, när jag är så uppenbart lämpad att ha en", säger jag till min man, som med sin allra mildaste röst svarar att det kanske beror på att jag aldrig ser till att placera mig i kö för kolonilott.

"Som om de här flotta människorna köat för att få en kolonilott?" väser jag när vi promenerar förbi Vintervikens kolonilottsområde, där några gynnade goddagspiltar står och gräver i sina komposter. "Hur skulle de annars ha burit sig åt?" undrar mannen intresserat.

"Åh, det är lite olika", säger jag svävande, "vissa har rika föräldrar som ger dem en kolonilott i studentpresent, andra kilar förbi kön för att de har adliga efternamn. Några har väl helt enkelt ärvt sin, vissa har väl kommit över en av en slump."

"Så lite hopp finns det kanske?"

Ja, lite kanske, det får jag hålla med om till slut.

"Om hoppet är det sista som lämnar människan, vad är det näst sista som lämnar in?" frågar mannen senare samma kväll när barnen somnat. Jag funderar länge medan jag hasar runt i lägenheten och plockar upp trehundra leksaker från golvet.

"Kan det vara humorn?" säger jag till sist. Mannen tittar upp från ett berg av ovikt tvätt och frågar hur jag tänker. Jag börjar plocka ur diskmaskinen och säger att jag alltid sett situationen där olika grejer lämnar en som något som utspelar sig i botten av en djup brunn eller liknande. Man har trillat ner i den där djupa brunnen och hoppas att man ska bli räddad. Vad är det första som lämnar en? Kanske ambitionen att skaffa lite snyggare gardiner, det struntar man väl i nu. Liksom löftet att utnyttja sitt gymkort mer än en gång i kvartalet. Och så vidare. Till slut har man bara drömmen om en egen kolonilott kvar, tillsammans med en liten gnutta humor som nätt och jämnt räcker till en ordvits eller två. Sen ger man upp hoppet och dör.

"Vet du", säger mannen och viker sista paret underbyxor, "jag tycker du ska sluta prata om kolonilott och ställa dig i den där kön. Inte sen, inte strax innan du dör. Nu."

Jag lägger närmare en arbetsvecka på min ansökan till Vintervikens kolonilottsförening. Jag infogar bilder på mig själv, på min familj och på tidigare års ambitiösa balkonglådor. Jag lägger ut texten kring mina gröna fingrar, mina matkunskaper och engagemang för småskaligt jordbruk. Mannen lovar att ta med resultatet till jobbet, skriva ut allt i fyrfärg och skicka iväg hela klabbet per omgående.

Det går en vecka. Jag har inte hört något från föreningen men det gör ingenting - allt känns spännande och hoppfullt. Jag köper en anteckningsbok och börjar skriva listor, så att jag inte ska glömma något. Blommor är trevligt. Japanska lyktor, svarta astrar, afrikanska liljor, antecknar jag. I övrigt kommer jag att koncentrera mig på att göra vad förfäderna alltid gjort, att bruka jorden för nyttans, snarare än nöjets, skull. Jag blir nästan lite tårögd när jag tänker på hur jag endast med hjälp av mina händer ska förvandla ett dammande stycke jord till mat på bordet åt min familj! Potatis, morötter, rödbetor, rotselleri, vitkål, purjolök, kryddörter och lök, skriver jag i min anteckningsbok - bara det viktigaste, inga överdrifter, enkla basgrejer som passar oss nybörjare. Och några rader fänkål och vaxbönor, herregud, hur svårt kan det vara? Sen sätter jag punkt. Fast dagen därpå struntar jag i att jag satt punkt och antecknar sparris, pärltomater, kronärtskockor, jordärtskockor, ingefära, sötpotatis och vitlök.

Hur stora är de där kolonilotterna egentligen? Finns det plats för ett växthus? Och ett litet skjul där man kan ha krattor och hackor och jordfräs och kanske ett litet kök där man kan ta sig en kopp kaffe efter en hård dags slit i den rika myllan? Kanske rentav koka sig en skål närande bulgur med nyspritade märgärter, avocado, krossad grönmynta och lite medhavd ricotta, som man njuter med ett glas hemgjort äppelvin i kvällssolen på farstubron. Äppelträd, skriver jag i min anteckningsbok, följt av vinsats, märgärter och grönmynta.

Anteckningsboken följer mig överallt. Med jämna mellanrum kommer jag på nya saker som känns viktiga. Butternutpumpa. Rättika. Jordgubbsland. Vinbärsbuskar. Jag hittar en tysk kökstillverkare som specialbygger gasoldrivna utomhuskök som monteras fast direkt på husgaveln. Plötsligt ser jag möjligheter att kanske starta upp en sommarrestaurang i miniatyr, mitt i kolonilottsområdet, under körsbärsträdens kulörta lyktor. Kort därpå slår det mig att min blivande kolonilotts förvandling från oälskad jordplätt till ett Rosendals trädgårdar i miniatyr rimligen borde utgöra stoff för en rikt illustrerad bok! Förvandlingen känns som en lämplig och lite kittlande titel som både kan anspela på kolonilottens och min egen förvandling från stressad och glåmig matskribent och småbarnsförälder till stark och harmonisk kvinna med jord under naglarna, solsken i blick och cykelkorgen full med primörer. Jag ringer min förläggare för att diskutera saken, men han tjatar bara om när jag tänker leverera ett helt annat bokmanus. Jag förklarar att jag haft mycket att stå i, med kolonilotten och sådär.

"Du låter väldigt stressad", säger han innan vi lägger på.

Den natten sover jag dåligt. Jag drömmer att jag har stämt träff med någon från Vintervikens kolonilottsförening men inte hittar dit, barnen har blivit bortslarvade på dagis och nu vet ingen var de är, jag har grävt ner min nyckelknippa men glömt var, jag ska med tåget men springer åt fel håll.

"Förlåt att jag varit lite frånvarande den här veckan", viskar jag till den sovande mannen bredvid mig i mörkret, "det har varit så mycket med kolonilotten."

"Jävlar!" säger mannen som visst inte alls sov, "jag har glömt att posta din ansökan om köplats!"

Det blir väldigt lugnt och tyst i vårt sovrum.

"Lägg den längst ner i nedersta lådan, jag vill vänta med kolonilott ett tag till", säger jag och känner hur något tungt lättar från hjärtat. Hela Konsum är fullt med grönsaker som någon annan haft fullt sjå med att få upp ur jorden. Det är vår. Och det finns hopp om livet.


Ur Köksalmanack 2011