WIENERKÖKET 4
De ställen som var moderna vid sekelskiftet var framför allt Demels konditori vid Kohlmarkt, Jockey Club, som framför allt var aristokratins exklusiva mötesplats, baren i Grand Hotel (den är nu högkvarter för International Atomic Energy Agency) och det fantastiska Hotel Sacher. Skandalkrönikan från Sacher har lämnat material till många romaner, men just omkring sekelskiftet fanns det många goda skäl för hotellets berömmelse. Bland stamgästerna fanns många av de unga habsburgska ärkehertigarna och andra adelsmän som fullgjorde sin officerastjänst vid det kejserliga gardet. Kejsaren själv, Franz Josef I, var en asketisk man som arbetade hårt och steg upp tidigt på morgonen. Av tradition var habsburgarna morgontidiga, kejsarinnan Maria Theresa började ofta ge sina order redan klockan fem på morgonen.
Eftersom kejsaren steg upp så tidigt måste hans omgivning också göra det, vilket kanske inte alltid var så behagligt för de unga officerarna som gått till sängs bara några timmar tidigare. När klockan blev 12 brukade de unga gardesofficerarna vara alldeles utsvultna och deras enda önskan var att de inte skulle bli inbjudna att äta vid kejsarens bord. Det måste ha varit en prövning för dem att göra det. Hovetiketten fordrade att kejsaren serverades först och att ingen fick fortsätta att äta när Hans Majestät lagt ned sin gaffel. Olyckligtvis åt kejsaren mycket snabbt, och när de stora silverfaten äntligen bjöds åt de hungriga unga officerarna hade kejsaren ofta lagt ned sin gaffel och de stackars unga männen fick bara kasta en hastig blick på de underbart doftande rätterna eller kanske möjligen smaka en liten bit av de läckra Kaiserschmarrn innan deras tallrikar dukades bort.
Under den kalla årstiden när kejsaren bodde på Hofburg, det kejserliga palatset i första distriktet, fanns alltid Sacher bara ett par minuters väg därifrån. Så snart de allt hungrigare officerarna kunde stiga upp från bordet skyndade de sig över till Sacher där maten alltid var underbar. "Om du inte tycker det smakar bra så gå till Sachers" var refrängen i många hem i Wien så snart någon äkta man klagade på maten. Hemligheten med Sachers kokkonst var att maten där inte smakade som restaurangmat. Den hade en oefterhärmlig hemmasmak - trots att ingen någonsin fick så god mat hemma. Biffen kunde "skäras med gaffel" och stekarna fick folk att dregla. Borden var vackert dukade och både champagne och annat vin var det bästa som fanns att få.
Den som härskade över detta kulinariska Eden var fru Anna Sacher, gift med Edouard Sacher som var son till Metternichs berömde kökschef. Anna Sacher, som var vän och förtrogen till många av de mäktiga i Wien, var en formidabel kvinna som vanligen gick klädd i skräddarsydd dräkt med spetsjabot och ofta rökte cigarr.
På kvällarna var Hotel Sacher enormt populärt, bl a för sina privata matsalar, de berömda chambres séparées. Statsmän från den närbelägna Ballhausplatz brukade träffas i dessa avskilda rum för diplomatiska diskussioner. Andra herrar använde rummen till att träffa damer som varken var deras fruar eller deras döttrar. Ingen kunde ens gissa vem damerna var. De anlände alltid insvepta i tjocka slöjor och var och en följdes försiktigt till sin tête-à-tête av en av de äldre kyparna. Diskretionens fina konst var utvecklad till fulländning på det berömda hotellet. Damens äkta man (eller varför inte den äkta mannens hustru) kunde samtidigt vara på hotellet i ett av rummen i övervåningen men skulle ändå inte få veta vad som pågick i de andra privatrummen.
Men även de rika adelsmännen i Wien, som utgjorde klientelet på Sacher, hade ett privatliv och deras dag följde oftast ett bestämt mönster. De gick sällan upp före klockan nio på morgonen. Frukost serverades i sovrummet - kaffe med varm mjölk, Kipfel (gifflar), croissants, smör, marmelad och kanske ett löskokt ägg. Sedan skulle madame klä sig, kanske kom manikuristen eller frisören eller massösen och sedan var det tid för provning.
Under tiden promenerade herrarna på Corson. Det var en promenad som sträckte sig genom de förnämsta gatorna från Demels vid Kohlmarkt förbi den magnifika Stephanskatedralen och därifrån till Operan. Man gick alltid på den högra sidan av gatan, i skuggan. Det var inget fel på den andra sidan, men man gick inte där utom när "man inte ville bli observerad". Vid Operan gick man över Kärntner Strasse och promenerade längs Ringen, förbi Bristol och Grand Hotel till Schwarzenbergplatz och så tillbaka igen. De unga eleganterna gjorde denna promenad minst tre gånger och gav hela tiden akt på "vem som hälsade på vem." Man måste också se upp med att inte hälsa på vissa människor.
Mer kommer!
De ställen som var moderna vid sekelskiftet var framför allt Demels konditori vid Kohlmarkt, Jockey Club, som framför allt var aristokratins exklusiva mötesplats, baren i Grand Hotel (den är nu högkvarter för International Atomic Energy Agency) och det fantastiska Hotel Sacher. Skandalkrönikan från Sacher har lämnat material till många romaner, men just omkring sekelskiftet fanns det många goda skäl för hotellets berömmelse. Bland stamgästerna fanns många av de unga habsburgska ärkehertigarna och andra adelsmän som fullgjorde sin officerastjänst vid det kejserliga gardet. Kejsaren själv, Franz Josef I, var en asketisk man som arbetade hårt och steg upp tidigt på morgonen. Av tradition var habsburgarna morgontidiga, kejsarinnan Maria Theresa började ofta ge sina order redan klockan fem på morgonen.
Eftersom kejsaren steg upp så tidigt måste hans omgivning också göra det, vilket kanske inte alltid var så behagligt för de unga officerarna som gått till sängs bara några timmar tidigare. När klockan blev 12 brukade de unga gardesofficerarna vara alldeles utsvultna och deras enda önskan var att de inte skulle bli inbjudna att äta vid kejsarens bord. Det måste ha varit en prövning för dem att göra det. Hovetiketten fordrade att kejsaren serverades först och att ingen fick fortsätta att äta när Hans Majestät lagt ned sin gaffel. Olyckligtvis åt kejsaren mycket snabbt, och när de stora silverfaten äntligen bjöds åt de hungriga unga officerarna hade kejsaren ofta lagt ned sin gaffel och de stackars unga männen fick bara kasta en hastig blick på de underbart doftande rätterna eller kanske möjligen smaka en liten bit av de läckra Kaiserschmarrn innan deras tallrikar dukades bort.
Under den kalla årstiden när kejsaren bodde på Hofburg, det kejserliga palatset i första distriktet, fanns alltid Sacher bara ett par minuters väg därifrån. Så snart de allt hungrigare officerarna kunde stiga upp från bordet skyndade de sig över till Sacher där maten alltid var underbar. "Om du inte tycker det smakar bra så gå till Sachers" var refrängen i många hem i Wien så snart någon äkta man klagade på maten. Hemligheten med Sachers kokkonst var att maten där inte smakade som restaurangmat. Den hade en oefterhärmlig hemmasmak - trots att ingen någonsin fick så god mat hemma. Biffen kunde "skäras med gaffel" och stekarna fick folk att dregla. Borden var vackert dukade och både champagne och annat vin var det bästa som fanns att få.
Den som härskade över detta kulinariska Eden var fru Anna Sacher, gift med Edouard Sacher som var son till Metternichs berömde kökschef. Anna Sacher, som var vän och förtrogen till många av de mäktiga i Wien, var en formidabel kvinna som vanligen gick klädd i skräddarsydd dräkt med spetsjabot och ofta rökte cigarr.
På kvällarna var Hotel Sacher enormt populärt, bl a för sina privata matsalar, de berömda chambres séparées. Statsmän från den närbelägna Ballhausplatz brukade träffas i dessa avskilda rum för diplomatiska diskussioner. Andra herrar använde rummen till att träffa damer som varken var deras fruar eller deras döttrar. Ingen kunde ens gissa vem damerna var. De anlände alltid insvepta i tjocka slöjor och var och en följdes försiktigt till sin tête-à-tête av en av de äldre kyparna. Diskretionens fina konst var utvecklad till fulländning på det berömda hotellet. Damens äkta man (eller varför inte den äkta mannens hustru) kunde samtidigt vara på hotellet i ett av rummen i övervåningen men skulle ändå inte få veta vad som pågick i de andra privatrummen.
Men även de rika adelsmännen i Wien, som utgjorde klientelet på Sacher, hade ett privatliv och deras dag följde oftast ett bestämt mönster. De gick sällan upp före klockan nio på morgonen. Frukost serverades i sovrummet - kaffe med varm mjölk, Kipfel (gifflar), croissants, smör, marmelad och kanske ett löskokt ägg. Sedan skulle madame klä sig, kanske kom manikuristen eller frisören eller massösen och sedan var det tid för provning.
Under tiden promenerade herrarna på Corson. Det var en promenad som sträckte sig genom de förnämsta gatorna från Demels vid Kohlmarkt förbi den magnifika Stephanskatedralen och därifrån till Operan. Man gick alltid på den högra sidan av gatan, i skuggan. Det var inget fel på den andra sidan, men man gick inte där utom när "man inte ville bli observerad". Vid Operan gick man över Kärntner Strasse och promenerade längs Ringen, förbi Bristol och Grand Hotel till Schwarzenbergplatz och så tillbaka igen. De unga eleganterna gjorde denna promenad minst tre gånger och gav hela tiden akt på "vem som hälsade på vem." Man måste också se upp med att inte hälsa på vissa människor.
Mer kommer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar