ÄLSKLINGSSUFFLÉN
Marianne "Viola" Zetterström funderar kring matlagningens vedermödor och sanna glädjeämnen.
Om somrarna bor vi på en ö i havsbandet. För att få limpa, potatis, tidningar och annan livets nödtorft måste vi i ur och skur fara med snurran till en större ö, som är välsignad med dessa kulturens håvor. I gengäld har vi klarare vatten, lenare klippor och lummigare ekar än någon annan. (Vad är förresten ur? Förutom klocka?)
På landet sköter jag hushållet själv. Inte med en sång på läpparna, men utan större kvidan. Trots att jag är övertygad om att hushållsarbete är lika farligt som att desarmera minor. En värnlös kvinna i ett kök blir ständigt på nytt överfallen av till synes välvilliga ting.
Abborren sticker henne med sina ohyggliga fenor, konservbrytaren slinter, stekpanneskaft är plötsligt glödheta, och just då är det ett hål på grytlappen. Rivjärnet har en oemotståndlig dragning till knogarna, och slöa knivar blir utan anledning rakbladsvassa och rusar in i den intet ont anande tummen.
Då och då sänder jag en förstulen tanke till den sorglösa och skyddade tid då jag arbetade på kontor. Vad riskerar väl en kontorsflicka? På sin höjd att bryta en nagel på skrivmaskinen eller att bli förlovad med chefen. Två ganska harmlösa och lätt reparerade skador.
En dag som flimrar av sol kastar jag ett matt öga på vedspisen och frågar min äkta man vad vi ska ha till middag. Det är i högsta grad en retorisk fråga, men han sänker tidningen och svarar:
- Ska det nu vara något problem? Här i tidningen står utmärkta förslag till festliga sommarmiddagar. Hör på det här t ex. Stycka kycklingar i mindre bitar och bryn dem i blandat smör och olja. Låt dem småsteka tillsammans med grön paprika i skivor och 2 hekto champinjoner, lökar och flådda tomater - det står att det ska vara schalottenlök. Låt kycklingen puttra, häll på rödvin etc, etc. Låter mums. Och hur enkelt som helst. Det står ju här alltsammans. Du kan inte göra fel. Efterrätten är heller inget problem för den som kan läsa innantill. Aprikossufflé till exempel. Blanda de vattlagda kokta och passerade aprikoserna med sockret och 25 skållade och malda sötmandlar. Rör kraftigt ...
- En extrabåt eller helikopter från Hallen med kyckling, champinjoner och schalottenlök, tänker jag och betraktar slött termometern. Det är verkligen blidväder i dag! Och var plockar man aprikoserna? Här ute, där man inte ens kan få den där bunken fräsch sallad som alla läckra recept avslutas med! Och sedan stå hukad över spisen medan det puttrar, och så späda och skålla och mala och flå. Du milde, och alla kastrullerna att diska efteråt!
Därpå reser jag mig tyst och stilla, skrapar åtta potatisar och går de få stegen till källaren genom det lena vajande gräset och hämtar en burk kokt skinka, som är nästan lika läcker som fotografiet utanpå burken, skär upp två tomater och läggar några nästan självdöda bananer i en skål.
- Ser man på, ser man på, säger min äkta man och gnuggar händerna. Du kan ju också, bara du lägger manken till. Tacka mig som satte dig på spåret. I vilken tidning stod det här receptet?
Det berättade jag inte för honom. Några hemligheter måste vi kvinnor få ha för oss själva, men nog är många tidningsrecept onödigt krångliga - det finns några tacknämliga undantag - även om de flesta verkar avsedda för storkokerskor som helt kan ägna sig åt sin konst. (Och för miljonärer!) Inte för dem som vill hinna läsa en bok eller sticka en kofta eller plantera en ros eller leka med ett barn eller njuta av naturen m m. Kort sagt, det är inte för oss.
Från Husmoderns Köksalmanack 1990
Marianne "Viola" Zetterström funderar kring matlagningens vedermödor och sanna glädjeämnen.
Om somrarna bor vi på en ö i havsbandet. För att få limpa, potatis, tidningar och annan livets nödtorft måste vi i ur och skur fara med snurran till en större ö, som är välsignad med dessa kulturens håvor. I gengäld har vi klarare vatten, lenare klippor och lummigare ekar än någon annan. (Vad är förresten ur? Förutom klocka?)
På landet sköter jag hushållet själv. Inte med en sång på läpparna, men utan större kvidan. Trots att jag är övertygad om att hushållsarbete är lika farligt som att desarmera minor. En värnlös kvinna i ett kök blir ständigt på nytt överfallen av till synes välvilliga ting.
Abborren sticker henne med sina ohyggliga fenor, konservbrytaren slinter, stekpanneskaft är plötsligt glödheta, och just då är det ett hål på grytlappen. Rivjärnet har en oemotståndlig dragning till knogarna, och slöa knivar blir utan anledning rakbladsvassa och rusar in i den intet ont anande tummen.
Då och då sänder jag en förstulen tanke till den sorglösa och skyddade tid då jag arbetade på kontor. Vad riskerar väl en kontorsflicka? På sin höjd att bryta en nagel på skrivmaskinen eller att bli förlovad med chefen. Två ganska harmlösa och lätt reparerade skador.
En dag som flimrar av sol kastar jag ett matt öga på vedspisen och frågar min äkta man vad vi ska ha till middag. Det är i högsta grad en retorisk fråga, men han sänker tidningen och svarar:
- Ska det nu vara något problem? Här i tidningen står utmärkta förslag till festliga sommarmiddagar. Hör på det här t ex. Stycka kycklingar i mindre bitar och bryn dem i blandat smör och olja. Låt dem småsteka tillsammans med grön paprika i skivor och 2 hekto champinjoner, lökar och flådda tomater - det står att det ska vara schalottenlök. Låt kycklingen puttra, häll på rödvin etc, etc. Låter mums. Och hur enkelt som helst. Det står ju här alltsammans. Du kan inte göra fel. Efterrätten är heller inget problem för den som kan läsa innantill. Aprikossufflé till exempel. Blanda de vattlagda kokta och passerade aprikoserna med sockret och 25 skållade och malda sötmandlar. Rör kraftigt ...
- En extrabåt eller helikopter från Hallen med kyckling, champinjoner och schalottenlök, tänker jag och betraktar slött termometern. Det är verkligen blidväder i dag! Och var plockar man aprikoserna? Här ute, där man inte ens kan få den där bunken fräsch sallad som alla läckra recept avslutas med! Och sedan stå hukad över spisen medan det puttrar, och så späda och skålla och mala och flå. Du milde, och alla kastrullerna att diska efteråt!
Därpå reser jag mig tyst och stilla, skrapar åtta potatisar och går de få stegen till källaren genom det lena vajande gräset och hämtar en burk kokt skinka, som är nästan lika läcker som fotografiet utanpå burken, skär upp två tomater och läggar några nästan självdöda bananer i en skål.
- Ser man på, ser man på, säger min äkta man och gnuggar händerna. Du kan ju också, bara du lägger manken till. Tacka mig som satte dig på spåret. I vilken tidning stod det här receptet?
Det berättade jag inte för honom. Några hemligheter måste vi kvinnor få ha för oss själva, men nog är många tidningsrecept onödigt krångliga - det finns några tacknämliga undantag - även om de flesta verkar avsedda för storkokerskor som helt kan ägna sig åt sin konst. (Och för miljonärer!) Inte för dem som vill hinna läsa en bok eller sticka en kofta eller plantera en ros eller leka med ett barn eller njuta av naturen m m. Kort sagt, det är inte för oss.
Från Husmoderns Köksalmanack 1990
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar