Det här är helt oemotståndligt. Jag har tagit texten ur min äldsta Husmoderns Köksalmanack, som är från 1936 (jag tror den började ges ut 1933 dock). Språket, stilen ... och ändå är det inte längre sedan! :-D Läs och njut!
UNGFLICKSBJUDNING I KOKVRÅN
Det är med kapris jag biffen skall krydda -
Biff à la Lindström är verkligt gott -
Nu blir det fest i vår tvåmannahydda -
Men vart katten har kaprisen gått ...
Fröken Anna, ung, självförsörjande, bildad kvinna, arbetade under sång, melodi Capri. Maja var inte hemkommen än och hon hade ingen, absolut ingen att diskutera dagens stora händelse och de kulinariska problemen med.
Tänk att man i tidningen häromdagen kallade oss, som arbeta i kokvrår, för hjältinnor! filosoferade Anna. Och då är vi ändå så lyckliga. Det är ju som när man var liten och lagade mat i lekstugan, en riktigt härlig och oförglömmelig mat. Ett riktigt kök skulle vi aldrig ha råd att hyra och vi klarar oss utmärkt med kokvrå. Fast det är klart man måste inrätta sig förståndigt, nånting i stil med ångbåtsköken, och vilka middagar expedierar man inte där!
Nu smällde patentlåset och in trädde Maja, lik en blomsterfe med jättestora pioner och doftande syrener ömt fasttryckta mot armen och påsar och jordgubbskartonger upptornade nånstans i närheten av hakan.
- Jag har varit på Hötorget, ropade Maja.
- Ja, du ordnar blommorna och jag ordnar biffen, svarade Anna glatt. Kommer alla flickorna?
- Tror jag det! Med nöje och med förtjusning, svarade dom artigt vid varenda pulpet. Du förstår väl dom är nyfikna hur vi har det!
- Ja, men nog är dom hungriga också, det kan du skriva opp, när det är så här i slutet av månaden.
- Så ska de få godsaker också, skrattade Maja. Vad har vi egentligen allt nu att bjuda på?
- Sätt dig ner, så repeterar vi och räknar efter, om vi glömt köpa upp något, rådde Anna. Alltså: sen middag för sju damer. Cocktail, apropos vad ska vi döpa den till? Sjustjärnan? Chapmangatans stolthet? Ja, det där ritar du ihop på vår matsedel sen. Iskall dillströmmingsaladåb - den står i kylskåpet - delikatessill med gräslök och sur grädde, det är sånt som lagar sig självt. Färsk potatis står borstad i kastrullen, snäckorna är köpta och ska fyllas med svampstuvning, köttet till de små blivande Lindströmmarna är blandat och smaksatt och blir en njutning för vilken gourmet som helst!
- Skryt lagom du ...
- Kalvsteken knogade jag med i går och den är härlig, härrlig låter ändå bättre förresten. Sockerärterna delikata, gurkan med citron står och drar, tomaterna klädsamma och goda. Vi har faktiskt inget annat att göra i kokvrån än rensa jordgubbarna.
- Å, dom tar jag ut på balkongen, dom ska snart vara färdiga.
- Grädden står i kylskåpet, tror du nån av flickorna har karaktär att säga nej till den? Maränger och mandelspån upplagda på våra fina kakfat.
- Jag tycker midda'n låter bra, du Anna. Inte dyrbar men god och alldeles lagom för våra kokvråmöjligheter. Och sen ska vi ha en lång och ostörd kaffestund på balkongen.
- Med tårtan som medelpunkt.
Knack knack ...
Äldsta damen vid bordet, med den vördnadsvärda åldern av fyllda tjugufem, reste sig målmedvetet. - Mina damer! Den splendida middag vi nyss under de angenämaste former avnjutit var en storvulen bragd av våra älskvärda värdinnor och jag ber nu ...
- Hör du du! Inga choser! Talarinnan drogs obarmhärtigt ned på sin stol av två par solbrända flickarmar och resten av talet drunknade i skrattsalvor.
- Försök att uppträda så man känner igen dej, rådde Anna. Säg istället: Store Baltimore vad gott det var, räcker inte kvarlevorna till söndagsfrukost?
- Hemskt vad du är rå och ofin! Men en god idé, mitt barn.
- Jo, pass, kan inte jag få komma i morgon tidigt och ställa med det, bönföll husliga Siri. Det skulle vara väldans roligt att få leka husmor ett tag.
Anna tittade på Maja och Maja på Anna. En liten färdiglagad söndagsfrukostmiddag i goda vänners lag och sen ett välgörande nyätet och findiskat skafferi var väl ett utmärkt förslag.
- Kan du klara det då, Siri?
- Ja, jag måste ut i kokvrån genast och ta en överblick över resterna och sen ska ni få höra på gnistor.
Inspektionen var snart gjord. - Tyvärr ha vi ätit som vargar, sade Siri ångerfullt. Men jag bjuder ändå på rak arm på en charmant lunch. Är ni för mätta eller orkar ni höra på?
- Tala kvinna! sade en matsmältningsmatt röst.
- Jo: grönsaksmajonnäs - av ärterna, tomater, gurka, överbliven vispgrädde och litet tubmajonnäs. Vidare pytt i panna av biff och kalvstek samt fraspannkakor, fortfarande av den dryga vispgrädden, och nykokad jordgubbssylt av de bär ni ädelmodigt men motvilligt lämnat.
- Siri, detta skall du inte ha gjort för sista gången! ljöd det enstämmigt.
- Nej, jag hoppas det, strålade Siri. Jag lägger härmed in ansökan att få låna kokvrån med tillhörande våning för en kräftskiva jag just nu fått idén till. Tänk er bengaliska eldar på balkongen ... Kavaljerer, kräftor, kulörta lyktor, kanonskott ... En enda sån raket skulle man väl våga fyra av utåt sjön!
- Ja, i annat fall nöjer vi oss då med de tre första k:en. Ett fyrfaldigt hurra för Anna och Maja och en långhalare för deras kokvrå, de stora möjligheternas land för oss ungkarlsflickor!
UNGFLICKSBJUDNING I KOKVRÅN
Det är med kapris jag biffen skall krydda -
Biff à la Lindström är verkligt gott -
Nu blir det fest i vår tvåmannahydda -
Men vart katten har kaprisen gått ...
Fröken Anna, ung, självförsörjande, bildad kvinna, arbetade under sång, melodi Capri. Maja var inte hemkommen än och hon hade ingen, absolut ingen att diskutera dagens stora händelse och de kulinariska problemen med.
Tänk att man i tidningen häromdagen kallade oss, som arbeta i kokvrår, för hjältinnor! filosoferade Anna. Och då är vi ändå så lyckliga. Det är ju som när man var liten och lagade mat i lekstugan, en riktigt härlig och oförglömmelig mat. Ett riktigt kök skulle vi aldrig ha råd att hyra och vi klarar oss utmärkt med kokvrå. Fast det är klart man måste inrätta sig förståndigt, nånting i stil med ångbåtsköken, och vilka middagar expedierar man inte där!
Nu smällde patentlåset och in trädde Maja, lik en blomsterfe med jättestora pioner och doftande syrener ömt fasttryckta mot armen och påsar och jordgubbskartonger upptornade nånstans i närheten av hakan.
- Jag har varit på Hötorget, ropade Maja.
- Ja, du ordnar blommorna och jag ordnar biffen, svarade Anna glatt. Kommer alla flickorna?
- Tror jag det! Med nöje och med förtjusning, svarade dom artigt vid varenda pulpet. Du förstår väl dom är nyfikna hur vi har det!
- Ja, men nog är dom hungriga också, det kan du skriva opp, när det är så här i slutet av månaden.
- Så ska de få godsaker också, skrattade Maja. Vad har vi egentligen allt nu att bjuda på?
- Sätt dig ner, så repeterar vi och räknar efter, om vi glömt köpa upp något, rådde Anna. Alltså: sen middag för sju damer. Cocktail, apropos vad ska vi döpa den till? Sjustjärnan? Chapmangatans stolthet? Ja, det där ritar du ihop på vår matsedel sen. Iskall dillströmmingsaladåb - den står i kylskåpet - delikatessill med gräslök och sur grädde, det är sånt som lagar sig självt. Färsk potatis står borstad i kastrullen, snäckorna är köpta och ska fyllas med svampstuvning, köttet till de små blivande Lindströmmarna är blandat och smaksatt och blir en njutning för vilken gourmet som helst!
- Skryt lagom du ...
- Kalvsteken knogade jag med i går och den är härlig, härrlig låter ändå bättre förresten. Sockerärterna delikata, gurkan med citron står och drar, tomaterna klädsamma och goda. Vi har faktiskt inget annat att göra i kokvrån än rensa jordgubbarna.
- Å, dom tar jag ut på balkongen, dom ska snart vara färdiga.
- Grädden står i kylskåpet, tror du nån av flickorna har karaktär att säga nej till den? Maränger och mandelspån upplagda på våra fina kakfat.
- Jag tycker midda'n låter bra, du Anna. Inte dyrbar men god och alldeles lagom för våra kokvråmöjligheter. Och sen ska vi ha en lång och ostörd kaffestund på balkongen.
- Med tårtan som medelpunkt.
Knack knack ...
Äldsta damen vid bordet, med den vördnadsvärda åldern av fyllda tjugufem, reste sig målmedvetet. - Mina damer! Den splendida middag vi nyss under de angenämaste former avnjutit var en storvulen bragd av våra älskvärda värdinnor och jag ber nu ...
- Hör du du! Inga choser! Talarinnan drogs obarmhärtigt ned på sin stol av två par solbrända flickarmar och resten av talet drunknade i skrattsalvor.
- Försök att uppträda så man känner igen dej, rådde Anna. Säg istället: Store Baltimore vad gott det var, räcker inte kvarlevorna till söndagsfrukost?
- Hemskt vad du är rå och ofin! Men en god idé, mitt barn.
- Jo, pass, kan inte jag få komma i morgon tidigt och ställa med det, bönföll husliga Siri. Det skulle vara väldans roligt att få leka husmor ett tag.
Anna tittade på Maja och Maja på Anna. En liten färdiglagad söndagsfrukostmiddag i goda vänners lag och sen ett välgörande nyätet och findiskat skafferi var väl ett utmärkt förslag.
- Kan du klara det då, Siri?
- Ja, jag måste ut i kokvrån genast och ta en överblick över resterna och sen ska ni få höra på gnistor.
Inspektionen var snart gjord. - Tyvärr ha vi ätit som vargar, sade Siri ångerfullt. Men jag bjuder ändå på rak arm på en charmant lunch. Är ni för mätta eller orkar ni höra på?
- Tala kvinna! sade en matsmältningsmatt röst.
- Jo: grönsaksmajonnäs - av ärterna, tomater, gurka, överbliven vispgrädde och litet tubmajonnäs. Vidare pytt i panna av biff och kalvstek samt fraspannkakor, fortfarande av den dryga vispgrädden, och nykokad jordgubbssylt av de bär ni ädelmodigt men motvilligt lämnat.
- Siri, detta skall du inte ha gjort för sista gången! ljöd det enstämmigt.
- Nej, jag hoppas det, strålade Siri. Jag lägger härmed in ansökan att få låna kokvrån med tillhörande våning för en kräftskiva jag just nu fått idén till. Tänk er bengaliska eldar på balkongen ... Kavaljerer, kräftor, kulörta lyktor, kanonskott ... En enda sån raket skulle man väl våga fyra av utåt sjön!
- Ja, i annat fall nöjer vi oss då med de tre första k:en. Ett fyrfaldigt hurra för Anna och Maja och en långhalare för deras kokvrå, de stora möjligheternas land för oss ungkarlsflickor!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar