Tortilla de patatas

TORTILLA DE PATATAS - hyllning till min älskade faster Teresa som inte finns längre

 

 

Det här skrev jag på Facebooks Anteckningar en gång 2011. Tyckte det kunde platsa här på bloggen då det handlar om mat.

 

Det är en varm, tidig sommarkväll. För ungefär en halvtimme sedan sa min mamma: "Jag är hungrig. Låt oss göra tortilla de patatas!" Och det gjorde vi. 

Medan jag skalade potatisen tänkte jag på denna min absoluta favoriträtt. Hur litet den kostar att göra. Hur fantastiskt god den är. Hur lätt den är att ta med på utflykt, t ex. Min älskade lilla faster Teresa tog ofta hand om mig när min mamma behövde en liten paus. Hon frågade mig alltid vad jag ville ha att äta på fredagskvällen, och jag svarade alltid: "Tortilla de patatas!"

Det var alltid underbart att komma hem till Teresa. Mamma satte mig i en taxi  i Biskopsgården (när jag blev litet äldre åkte jag spårvagn) och Teresa mötte mig utanför sitt hyreshus i Bergsjön. Det doftade alltid otroligt gott av spansk matlagning i Teresas lägenhet, av olja och vitlök och andra spännande saker. Vi lagade mat med vitlök hemma hos mig också, något som definitivt INTE var vanligt i Sverige på tidigt 70-tal, men det var alltid mer spännande när man kom till någon annan. Min faster hade dukat framför TVn, eftersom jag alltid ville se "Alias Smith & Jones" som sändes tidigt på fredagskvällen. Så satt vi där och åt och pratade om vad som hänt sedan vi sågs senast, hon försökte alltid få mig att tala spanska för att öva mig, men jag svarade henne ofelbart på svenska - trots att jag förstod henne perfekt. När man är i 7 - 8-årsåldern är man rädd att säga fel saker, men jag vet med säkerhet att hon aldrig skulle ha kritiserat mig, bara rättat mig vänligt så att jag skulle lära mig ordentligt.

Och hon lät mig alltid sova i sitt eget rum, i sin egen säng. Jag hade mitt favorittäcke och lakan, och hon bäddade sängen bara åt mig med nytvättade sängkläder. Själv sov hon i bäddsoffan i vardagsrummet.

 Medan jag tog ned en djup tallrik att vispa äggen i, tänkte jag på hur stolt jag var när Teresa lät mig vispa äggen när jag var en liten flicka. Hon visste att jag kände mig viktig, som om jag lagade mat på riktigt, och hon ville också att jag skulle få känna mig viktig. Jag vispade alltid äggen väldigt noggrant med en gaffel - en gång gjorde jag t o m sönder en tallrik och fick vispat ägg över både ben och fötter. Men Teresa blev aldrig arg på mig, även om jag måste ha varit påfrestande ibland - jag var ett av de där barnen som alltid måste veta allting, som sa emot, som frågade för mycket, pratade för mycket och aldrig var tyst. Hon hade sådant tålamod med mig. Det hade naturligtvis mamma också, men det var skönt för henne att få lite lugn och ro då och då. Jag tror att jag var hos Teresa ungefär en helg per månad, och på söndagsförmiddagen kom mamma för att äta middag med oss och hämta hem mig.
 
Nu känner jag doften av tortilla i stekpannan, och eftersom doftminnet är ett av mina mest utvecklade sinnen (jag minns så mycket när jag känner välkända dofter) tänker jag på hur lycklig jag var när Teresa bar in den stora tallriken med tortilla till bordet. Hon serverade den alltid med bröd, på spanskt vis, och en fräsch sallad. Jag åt som om det inte fanns någon morgondag. Mamma lagade också världens godaste tortillas, men hon hade inte tid att göra dem så ofta, så jag tog alltid chansen när jag kom hem till min faster.

Så nu, när jag sätter mig till bords, tänker jag med enorm glädje och tacksamhet på min faster, som introducerade min älsklingsrätt för mig. Att äta den är som att ha henne här hos oss igen, plirande med sina små ögon och talande på sin brutna svenska. Jag kan inte tacka henne nog. Den 21/2 2011 har hon varit borta i tio år, och det känns fortfarande som igår. Jag saknar henne så mycket.

Bella